Den gamla människan kräver sin plats

TEATER | RECENSION. Det är någonting särskilt laddat med åldrandet i vår tid, får jag återigen anledning att tänka när jag ser Tobias Theorells uppsättning av Eugène Ionescos "Stolarna" i Målarsalen. 

Den gamla människan kräver sin plats, sina teaterstycken, sin litteratur, sin konstnärliga gestaltning. Lars Norén, Carl-Johan Malmberg, Marie-Louise Ekman, Gunnel Lindblom – inte så få är de dramatiker, författare och regissörer som de senaste bok- och scensäsongerna gett röst och kropp åt ålderdomen, i sinsemellan olika men intensivt täta verk där livsslutet gestaltas i en komplex blandning av sorg och komik, storslagenhet och banalitet. 

LÄS MER – Maria Edström ser "Försökskaninerna" på Dramaten 

Kanske är det inte så konstigt i en tid av virvlande skiften och skenande hastigheter, politiskt, medialt, socialt. Att bli gammal är ju att befinna sig i nedbromsningens tid. 

Svår pjäs

"Stolarna" ter sig dock som en osedvanligt svår pjäs, och Johan Ulvesons och Kicki Brambergs rolltolkningar av Gubben och Gumman är imponerande. Texten hjälper inte alltid till, den lyser upp i partier för att halvslockna i andra. Ionescos absurdism har inte på långa vägar samma musikalitet, samma gåtfulla förtätning, som generationskamraten Becketts. 

I gengäld fyller skådespelet och regin pjäsens luckor och arytmier med stor kroppslig uttrycksfullhet. Vi möter det gamla paret, som av allt att döma har bestämt sig för att göra en smashing sorti ur sina egna liv, medan de söker garantier för sin egen oförglömlighet genom att arrangera en hädangång som liknar en bankett, en bal, en överdådig – och övermäktig – fest. Oförglömliga gör sig i ögonblick också Bramberg och Ulveson. 

Skriker på mamma

Gubben i Gummans knä medan han skriker på mamma. Gumman när hon naglar fast publiken med sin berättelse om barnet som lämnar sina föräldrar för att de lurat det - för att skydda det - genom att täcka över den omgivande världens brister och våld.

Det blir ibland en kamp mot texten för att hitta ett sätt att gå med den, och när det lyckas gnistrar det.   

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Asparna".