Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De svenska utvandrarna som Gud glömde

Tanja Lorentzon i "Swede Hollow".Foto: SÖREN VILKS / © SÖREN VILKS DETTA FÄLT FÅR INTE ÄNDRAS ELLER RAD
Nour El Refai i "Swede Hollow".Foto: SÖREN VILKS
Reuben Sallmander i "Swede Hollow".Foto: SÖREN VILKS

Ola Larsmos "Swede Hollow" handlar om de svenska migranterna i amerikanska slummen.

Maria Edström saknar tystnad och kroppslighet i Alexander Mørk-Eidems berättarteater.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. I dessa tider av migration har Göteborgs stadsteater med Mobergs ”Utvandrarna” kastat en boll som Dramaten nu fångar med regissören Alexander Mørk-Eidems dramatisering av Ola Larsmos roman ”Swede Hollow”. Det var flera kritiker som inte uppskattade regissören Pontus Stenhälls version av ”Utvandrarna”, men jag som gillar hans teatrala pappkartongsestetik såg en ömsint föreställning om våra svenska favoritutvandrare, Karl Oskar och Kristina.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand ser Pontus Stenshälls "Utvandrarna" i Göteborg 

 

Och om Alexander Mørk-Eidem är något av svensk teaters favoritregissör i institutionernas avantgarde-fack – från hans föreställningar är det nog få som gått i protest i pausen – så har han nu valt att sätta svenska migranter som inte motsvarar svenskens favoritsjälvbild på scenen.

Ola Larsmos bok

Ola Larsmos banbrytande bok ”Swede Hollow” är en lysande mångröstad skildring av de som hamnade längst ner i hierarkin i USA, som ansågs dumma och illaluktande, hade svårt att lära sig engelska och fick ta fick ta de tunga och smutsiga jobben. Och påminner om att de flesta svenska migranter urbaniserades och inte blev strävsamma bönder.

”Swede Hollow”, svenska dalen – en i verkligheten existerande stadsdel – en dalsänka med ett gytter av skjul omgiven av järnvägsspår i staden St Paul i Minnesota består på Dramatens Elverket av ett scenrum i trä med spångar, trappor och stolpar i enkelt ohyvlat trä, även här ett slags fattig-estetik alltså, signerad regissören. Publiken sitter nedsänkta mitt i alltihop på kuddar på golvet (det finns några bänkar) vilket gör att scen och salong helt flyter ihop.

Eminent ensemble

Det kunde ha varit vi är tanken, precis som med den vackert enkla och liksom närgångna spelstil den eminenta ensemble exekverar; Tanja Lorentzon, Peter Engman, Nour El-Refai (utmärkt som den klassklättrande Ellen) och Marie Richardson som familjen Klar. Och Reuben Sallmander, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Michael Jonsson och Otto Hargne som de människor Klars lär känna.

 

LÄS MER – Maria Edström är med när teaterlegendaren Frank Castorf tackar för sig

 

Men en dylik berättarteater har en dramaturgisk fallucka; det blir mycket prat, rollfigurerna berättar om sig själva, vad som händer, vad de tänker – plus det de säjer. Och här finns ingen distansering á la Brecht – vi ska ta dem på orden och ta dem till oss. Tempot i avbockande av handlingen förytligar också.

Swede Hollows ande

För det jag saknar är tystnad, kroppslighet, rytm – jag sitter och undrar hur boken skulle te sig som koreografi där man, för att tala med Ola Larsmo som skriver om platsens ande i programbladet, sökt Swede Hollows ande.

Även fattiga, migranter och andra, är mer än sin belägenhet och borde få släppas ut ur sin ”realistiska” berättelse. Få rätten även de att skildras med poetisk mångtydigt.

 

Teater

”Swede Hollow” 

Av Ola Larsmo

Dramatisering, regi, scenografi, kostym Alexander Mørk-Eidem

Elverket, Dramaten                                                                                                                     

Speltid 3.15

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.