De sju dvärgarna som ni aldrig har sett dem förr

RECENSION. En kritvit pop-up-bok växer ut över scenen på Dansens hus. Bladen vänds och viks ut, och berättelsen blir allt blodigare och svartare. Fredrik ”Benke” Rydman tar hand om sagan med rak beslutsamhet och värme. 

Konkurrensen mellan generationerna är denna dansande sagas hjärta, lika bultande som den slaskigt röda klump jägaren skänker Snövits styvmor, i denna version ”Föräldern”. Kontrasten mellan en vuxens gullande med ett barn och desperationen när det oundvikliga blir tydligt är stor: barnet tar över och den vuxna hämnas. 

Med åren har Benke Rydman utvecklat och förfinat sin koreografiska palett, och som berättare har han visat att han kan ro både det abstrakta och det episka i land. I ”Snövit” flödar dansen generöst över, under och igenom scenerna som återberättar sagan med vår tids narcisstiska gissel i blickpunkten: mobilen, denna lilla ljusstarka mini-dörr till en gränslös värld av beundran, hat, hot. Strax har Snövit fler likes än sin förälder. 

Kontrasten mellan en vuxens gullande med ett barn och desperationen när det oundvikliga blir tydligt är stor: barnet tar över och den vuxna hämnas.

Föräldern, Daniel Koivunen, i rödglittrande one piece, och lilla Snövit, Ellen Lindblad, i oskuldsfullt vitt, är ett dynamiskt par i en kraftmätning som är lätt att känna igen. Dvärgarna, för kvällen sex influencers som gråklädda deppar sedan de fått lämna ifrån sig mobilerna på ett retreat för medieberoende, blir allt mänskligare och hjälper Snövit när förälderns lömska ränker blir livshotande. 

Dansen och musiken är som körda i en mixer, en fusion där alla tänkbara stilar möts, toppat med lite nycirkus. Musiken far som en osalig ande mellan klassiskt och nytt; det är egentligen den komponent som känns mest rotlös i ett för övrigt konsekvent berättande och dansande. 

Efter förra årets ”Våroffer” med robotdans på Kulturhuset i Stockholm och denna hösts musikal ”Oliver!” på Göteborgsoperan har Rydman visat att han klarar sig utan street dance, Bounces gamla signum. Men här är en generös dos tillbaka. Undra på det, med en så fin sextett ”dvärgar” som är väl grundade i dagens utvidgade street. Daniel Koivunen toppar med lite voguing som tänjer gendergränserna. 

Också den snillrika scenografin står Fredrik Rydman för, tillsammans med Lehna Edwall. Linus Fellbom har skapat de mest magiska månsken och skuggor, medan David Gieses video och tecknade illustrationer lägger extra smart bilderbokskänsla till den redan vik-boksliknande scenbilden. 

En riktig saga alltså. Hemsk men vacker, inklusive moralkaka som varnar för de sociala medierna. Prinsen är utskriven ur historien, men Snövit överlever. 

Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.

Skolan, Trump och råbiff – allt är postmodernismens fel

Postmodernism är ett av debattens stora skällsord, men få har förstått vad det egentligen betyder. 

Professor Frida Beckman och Expressens Victor Malm reder ut det problematiska begreppet i veckans Kultur-Expressen med Daniel Sjölin som programledare.