De måste ljuga om att det är bra i Kiev

RECENSION. ”Elegi över en förlorad ungdom”, kunde vara en alternativ titel till den pjäs som just nu spelas på Orionteaterns lilla scen. Vid den mörklagda scenens ena kortsida sitter cellisten Anna Nuzha och trakterar sitt instrument som om den var en levande varelse. Eller ett bultande hjärta som sjunger om saknad och sorg.

När regissören Lars Rudolfsson väljer att sätta upp 15 korta texter av ukrainska författare i åldrarna 15 till 21, kastar han sig rakt in i den blodiga samtiden. 

I ”Hur känner du att du är rädd?” – aktuell som ett twitterinlägg, men betydligt intressantare – är det bara några dagar innan Ryssland attackerar Ukraina och kriget bryter ut.

Nastya (Lotta Aldgård) pratar i telefon med sina föräldrar om att resa hem till Kiev, men kommer aldrig i väg. När de hörs igen efter någon vecka är det redan för sent. Bomberna har börjat falla och det är för farligt att resa med tåg tvärs över landet. I de följande korta scenerna snarare anar än ser vi våldet, för det här är en föreställning som skildrar krigets surrealistiska vardag snarare än slakten i skyttegravarna.

Subtilt återger de känslan av pågående katastrof.

Lidande finns det nog av ändå. Med humor och exakt koreografi gestaltar Stockholms konstnärliga högskolas avgångselever flyktingarnas panikångest, trängseln i tunnelbanan, de vilsna samtalen mellan främlingar i skyddsrummen. Subtilt återger de känslan av pågående katastrof. 

Vad gör man när ens bästa vänner har gått i exil och man måste ljuga och säga att man har det bra i Kiev? Vad säger man till sin kille när han vill återvända till Ukraina för att han saknar sin bil? Vad säger två hundar på flykt till varandra när de möts i Hannover? Kan man lita på en kille från Moskva som säger att han står på Ukrainas sida när han erbjuder sig att köra en över gränsen?

Under ledning av den amerikanska dramatikern Laura J Cahill har de unga upphovspersonerna via zoom fått lära sig grunderna i pjässkrivande, och det är förvånande hur de olika fragmenten smälter samman och bildar en öron- och ögonbedövande helhet. 

Sticker ut gör den hyperbegåvade Beata Hedman som bland många andra småroller gör den okuvliga, oavbrutet skällande städerskan Galina. Jag fascineras av Hedmans plastiska mimik och komiska självhögtidlighet – en sorts kvinnlig Papphammar. Rubina Banfield gör en liten, men märkligt skimrande insats som flickan som jämför krigsångesten med att drunkna i en stor, solbelyst pool.

Ensemblen pratar, sjunger och dansar fram de smärtsamma minnena i denna kollektiva klagosång. ”Hur känner du att du är rädd?” är som att kika in i krigets eget kalejdoskop. 

Tillsammans snurrar vi tuben och för varje gång bildar glasbitarna ett nytt mönster, både vackrare och mer ohyggligt än det föregående.

Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressens kultursida.