Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lyckad förening av smärta och komedi

Emelie Falk (Nina) och Zardasht Rad (Trigorin).Foto: Sören Vilks
Mikaela Ramel (Irina) och Simon Reithner (Konstantin).Foto: Sören Vilks
Nästan hela ensemblen spelar lotto.Foto: Sören Vilks.
Emelie Falk som Nina.Foto: Sören Vilks

Uppsala stadsteater spelar Tjechovs klassiker ”Måsen”. 

Gunilla Brodrej ser en komisk och rörande föreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är glesare mellan människorna i publiken på Uppsala stadsteater än det är i någon annan näraliggande verksamhet. Vi är 50 personer där det går in 530. Kulturen straffas för att resten av samhället ska få shoppa och äta ute. Det är bisarrt. Med det sagt. Har man längtat efter teater-teater (som Lena Nyman brukade kalla det) så finns det väl inget bättre än Anton Tjechov och nu spelas ”Måsen” på Uppsala stadsteater. Maja Ravn har klätt rollerna i 1970-tal. Man kan strängt taget klä dem i vilket decennium som helst. Frågorna är eviga. Jag kanske hade sluppit de tillgjort locktångade frisyrerna på de unga tu, men den här texten tål nästan vilken peruk som helst.

Handlingen i ”Måsen” utspelar sig på ett gods som tillhör den berömda skådespelerskan Arkadina. Där dväljs sonen Konstantin med sina författardrömmar. Han är kär i Nina men hon har större planer för sitt liv. När den berömde författaren Trigorin dyker upp på godset blir han en utlösande faktor för Ninas flytt till stan. Kvar i vägdammet lämnas Konstantin.

Alla är så uppe i sig själva.

Rollerna i Anton Tjechovs mörka komedi ”Måsen” är både komiska och rörande i sin vilsenhet. Där står de och undrar: Vem är jag? Vad vill jag? Vad blev det av mig? Mest ömmar man för de unga ännu oförstörda. Nina som vill till stan och bli skådespelerska. Konstantin som vill lyckas med sitt skrivande och ha henne kvar. Masja som trots att hon bara är 22 känner att alla tåg har gått. Minst bryr man sig om de cyniska, mätta och självupptagna som tagit sig upp i medelåldern. Förvaltaren som skrattar åt sina egna torra historier. Skådespelerskan som tjatar om sina succéer. Alla är så uppe i sig själva. Och i Dennis Sandins uppsättning på Uppsala stadsteater har några av rollerna fått sitt eget lilla sound track som de sveper in sig med. Den sorglöse doktorn (Aksel Morisse) drar en strof ur en dansbandslåt, nyförälskade Nina (Emelie Falk) hummar på en enkel slinga, försmådde Konstantin (Simon Reithner) spelar en dyster melodi på pianot, samma som den olyckligt förälskade Masja (Elisabeth Wernesjö), sjunger med en sådan Cornelis-inlevelse. Trigorin (Zardasht Rad) har inget sound track. Men han har ju heller inte någon egen vilja. Denne man ramlar in i den ena famnen efter den andra, oförmögen att välja. Kan man kanske få båda på en gång? Zardasht Rads Trigorin rycks med av sina egna ord. Pratar animerat om sig själv och sitt ”litterära skafferi”. Charmig och irriterande på en gång. En fin rolltolkning.

Simon Reithner använder all sin kraft för att slunga stolar över golvet.

Är det nåt som gör riktigt ont så är det relationen mellan den självupptagna skådespelerskan Mikaela Ramels Arkadina och hennes son. Öm moder är en roll hon inte har tålamod med. Hon nojsar med Trigorin och gör sig rolig på sonens bekostnad. Konstantin går omkring i pojkkläder även fast han är en vuxen man. Hans mamma tycker sig inte ha råd att bekosta en kostym. Men hon är inte bara mammamonster. Så endimensionell är inte Tjechov. Däremot plågar han verkligen sin unge protagonist. Nina kommer tillbaka bara för att överge honom igen. Och den förtvivlan han då känner uttrycks i föreställningens starkaste scen där Simon Reithner använder all sin kraft för att slunga stolar över golvet.

Dennis Sandin och hela hans ensemble lyckas med fin känsla för dynamik och rytm förena komiskt överspel med ögonblick av existentiell sorg. Ska jag anmärka på nåt så är det den korta slutsången med en text som berättar hur vi ska känna. Det behövs rakt inte. 

 

Teater

MÅSEN

Av Anton Tjechov

Översättning Lars Kleberg

Regi Dennis Sandin

Scenografi och kostym Maja Ravn

Kompositör Christian Gabel

Dramaturg Marie Persson Hedenius

Ljus Mats Öhlin

Mask Per Åleskog

Med Emil Brulin, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Emelie Falk, Aksel Morisse, Zardasht Rad, Mikaela Ramel, Simon Reithner och

Elisabeth Wernesjö

Uppsala stadsteater

Speltid 2.50 t.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.