Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

De bröt normer och ny mark för den skapande kvinnan

Gunnel Fred som Sigrid Hjertén. I bakgrunden Rita Hjelm och Alexandra Zetterberg Ehn.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin
Gunilla Brodrej.Foto: OLLE SPORRONG

”Den sårade divan” är en pjäs om att ta kommandot över sitt liv och sin diagnos.

Gunilla Brodrej ser en snyggt iscensatt föreställning om tre framstående svenska kvinnor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Där står de i varsitt tungt draperat fönster, som Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin, fångade i sin tids förväntningar som en gardinlängd är fångad och ihopsamlad genom ett rep och en tofs. Man behöver inte ha särskilt livlig sexuell fantasi för att tolka dessa öppningar som sköten. De tre kvinnorna som möter oss där är Nelly Sachs, Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén. Framstående kulturpersonligheter och olyckssystrar från förra seklets början och föremålen för Karin Johannissons undersökning i boken ”Den sårade divan”. 

I denna den sista bok Johannisson skrev före sin död 2016, ville hon problematisera de här kvinnornas gestaltande av sin galenskap. ”Hur individen kan gå med eller mot en sjukidentitet”. Hur deras diagnoser kunde användas mot dem, men också hur kvinnorna kunde använda sig av dem. Alla tre var mentalpatienter i perioder av sitt liv. Agnes von Krusenstierna fick diagnosen på modet, ”hysterika”, men skrev, särbehandlad som patient från överklassen, flera framstående verk på Långbroanstalten. 

Rita Hjelm som Nelly Sachs.Foto: Tomas van der Kaaij

Nelly Sachs blev med tiden paranoid, men kunde skriva på Beckomberga och tog emot sitt Nobelpris i litteratur med sin läkare som sällskap. Sigrid Hjertén drabbades först under den senare delen av sitt liv (en lång rad diagnoser), och avled i komplikationerna efter en lobotomering.    

Nu gestaltas alltså Karin Johannissons verk med en pjäs som görs i samarbete mellan Dramaten och Folkteatern Gävleborg.

I rollen som den självförbrännande Agnes von Krusenstjerna ser vi Alexandra Zetterberg Ehn, som den alltmer stukade Sigrid Hjertén Gunnel Fred och som den gradvis mer paranoida poeten Nelly Sachs, Rita Hjelm. I Kajsa Isaksons och Emma Broströms bearbetning har det blivit tre starka monologer med tre olika temperament som tillsammans utgör ett granitblock av tung och bitter kvinnoerfarenhet. Men inte bara. De skapade och de gav aldrig upp. Reste sig om och om igen. Oerhört framgångsrika inom sina fält. 

Tre starka monologer med tre olika temperament som tillsammans utgör ett granitblock av tung och bitter kvinnoerfarenhet.

”Jag vill ner i livet” säger Agnes von Krusenstjerna, föreställningens huvudperson som rumlade runt både i Berlin och Paris. När hon med vild blick redogör för sina självsäkra utsvävningar tänker jag på den norska serien ”Exit” (SVT Play) där ett gäng gränslösa och omoraliska finansmän tar för sig av droger och kroppar. Hon levde så att säga som en hel karl. Det är nåt befriande och roligt i hennes normbrytande projekt. Och detta var en av partierna i Karin Johannissons bok som gör att man tänker att ”det var som fan!”. Å ena sidan var de här kvinnornas rörelsefrihet kringskuren och styrd av samhällets blick på dem. Elsa Beskows tanter liksom. Å andra sidan fanns den vitala subkulturen, främst på kontinenten, där inget mänskligt var främmande. 

Alexandra Zetterberg Ehn som Agnes von Krusenstjerna.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Lite kan jag sörja att den framstående koloristen Hjertén med sin enorma produktion kommer i skymundan medan Agnes von Krusenstjerna tar plats, lika explosiv som Thorsten Flinck. Nelly Sachs har en sorts plastisk värme kring sin gestalt, gör vackra koreografiska handrörelser och reciterar sina dikter med en resning som tar henne till Nobelpriset. (Dessutom sjunger hon Regina Spectors ”Samson” så man tappar hakan.)

Men Anna Dolatas scenografi och kostym skapar den helhet, förhöjning och balans som dramatiseringen saknar. Komplexa och viktiga vittnesmål från tre pionjärer som bara genom att orka röjde mark för kommande kvinnliga konstnärer. Täckelsen faller bokstavligen. Såren blottas. Och skådespelarna serverar sina rollers utskurna hjärtan som dallrande organ på rostfritt stål. Hjärtskärande och förlösande på samma gång. 

Gunnel Fred som Sigrid Hjertén.Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Teater

DEN SÅRADE DIVAN

Av Emma Broström och Kajsa Isakson

Fritt efter Karin Johannissons bok

Regi Kajsa Isakson

Scenograf och kostymdesigner Anna Dolata

Maskdesign Linda Gonçalves

Ljusdesign Johan Sundén

Ljuddesign Robin af Ekenstam

Hudiksvalls teater

Folkteatern Gävleborg/Dramaten

Speltid 2.20 t.

Även på Dramaten i vår

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur. Hon gör podcasten Lunch med Montelius tillsammans med Martina Montelius. Lyssna på det senaste avsnittet HÄR.