Dansen säger det som inte kan sägas

Ur Partita no 2 - sei solo
Foto: Mats Backer
Dansaren Takua Fujisawa.
Foto: Mats Backer
Ensemblen.
Foto: Mats Backer
Violinisten Jonathan Morton.
Foto: Mats Backer

Örjan Anderson har en förunderlig förmåga att kroppsanpassa toner och rytmer.

Margareta Sörenson ser ensamheten fylla rummet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Du är ensam, sei solo. Ensam är violinisten med sitt instrument, ensligt utspridda är de fem dansarna. De rör sig i rummet, dyker upp och försvinner. 

”Partita no. 2 – sei solo” på Dansens hus i Stockholm varvar Bach med gatuljud från en nedstängd stad. Scenen är inramad av hängande vita presenningar, som när något byggs om. I fonden glöder ilsket gula ljus som från en avlägsen trafikkarusell. 

Violinisten Jonathan Morton är en reslig man i vars armar instrumentet tycks litet som ett spädbarn. Han vandrar över scenen, spelar inåtvänt, inte vackert i någon enkel mening utan strävt, skönt lyssnande, fint eftersinnande. Dansarna gör mestadels solon de också, ibland tätt intill varandra. De rör sig knyckigt, ofta lika oskönt som en något barsk Bachs uppfordrande klanger. 

Koreografen Örjan Andersson tänker dans som musik; hans förmåga att bokstavligen kroppsanpassa toner och rytmer är förunderlig. Sjostakovitj, Mozart men mest av allt Bach sticker ut från en mycket lång verkförteckning. Ett samarbete med orkestern Scottish ensemble har haft Bachs ”Goldbergvariationer” som nav, 2015 med underrubriken ”Ternary Patterns for insomnia” (tredelade mönster för insomningssvårigheter) och ”Prelude – skydiving from a dream” från 2019.

Pandemiåret gav oss alla en alldeles ny upplevelse av isolering.

Det går snabbt när dansarna byter av varandra och ger små separata stycken. Några duos glimmar varmt. Sakta, däremot, kommer Jonathan Morton tillbaka mot verkets slut med sin partita; som om all tid alltid återvänder. Då är presenningarna nerhissade, Elverkets kakelväggar glor kallt på oss och aktörerna.  

Pandemiåret gav oss alla en alldeles ny upplevelse av isolering. Dansen, denna gudabenådade konstform, kan visualisera vad som svårligen kan sägas. 

Örjan Andersson har ofta haft ett mjukt, rullande dansspråk, varmt och omslutande. Nu är det kantigt, inte utan värme, men uppbragt, en koreografisk bild av det nyupptäckta: du är ensam.


Dans

Partita no. 2 – sei solo

Andersson Dance & Jonathan Morton

Koreografi Örjan Andersson

Violinist Jonathan Morton

Dansare Ashley Wright, Jim de Block, Takua Fujisawa, Johanna Wernmo, Emilia Fredholm

Ljuddesign BJ Nilsen

Scenografi, ljus Chrisander Brun

Kostym Jenny Nordberg

Dansens hus, Elverket, Stockholm och Norrlandsoperan, Umeå, Norrlandsoperan

Speltid 1 t.


Margareta Sörenson är kritiker på Expressen Kultur.



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET: Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.