Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Dansa i neon

Många pärlor. I "En Midsommarnattsdröm" ses Sofie Asplund som Titania med sitt hov av älvor. Foto: Martin Hellström

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Opera, Läckö slott

Benjamin Britten

"En midsommarnattsdröm"

Spelas t o m 3/8.

Den bästa recension jag läst av Shakespeares "En midsommarnattsdröm" var en stenhård klassanalys i Arbetaren. Nu för tiden blir den nog oftare Freud- eller queerläst, som på Läckö slott där Benjamin Brittens operaversion från 1960 spelas i Catarina Gnosspelius svenska översättning och Åsa Melldahls regi.

Men på premiären på borggården under bar sommarhimmel och störtdykande, kvittrande svalor tänker jag extra mycket på den där recensionen från tidigt 00-tal och känner mer än jag brukar för hantverkarna som sätter upp Pyramus och Thisbe och blir utskrattade av överheten.

Min farfar och hans statarfamilj jobbade nämligen på åkrarna inte långt från Läckö slott och farfar visste inte vilket dag han var född eftersom barnmorskan var full och skrev fel datum i födelseattesten. Och här sitter jag två generationer senare och recenserar opera med familj som precis köpt egen bil. Det är en klassresa som nästan inte går att begripa.

Samtidigt på scenen dansar furstar och arbetare en bergamasquedans tillsammans som om inga gränser fanns. Kanske berättar de i själva verket historien om min farfar.

Men jag känner för hantverkarna också för att det är i deras gäng som de största personliga förändringarna inträffar i Brittens opera. Här behövs ingen trolldryck - det räcker med skådespel för att Håkan Starkenbergs Felix Flöjt ska växa som karaktär från ängslig sjåare som inte kan hålla tonen (inskriven feltonalitet i Brittens smarta partitur), till nakenchockande könsöverskridare, till stor lyrisk-dramatisk tenor som agerar så det känns.

"En midsommarnattsdröm" kom till strax innan Britten började skriva musikdramatik i japansk Noh-teater-anda. Jag tror inte att det är medvetet men Marcus Olsons kostym till älvakungen Oberon (countertenoren Daniel Carlsson, utmärkt) skickar på det snyggaste vis hälsningar rakt över Nordsjön till Aldeburghfestivalens "Curlew River"-uppsättning i juni - platåskor, kimono och elegant solfjäder. Annars går teamet tvärtemot den engelska skolan och ersätter älvornas gosskör och pojkakrobat i rollen som Puck med flickröster och vuxne Michael Jonssons imponerande tyngdlöse clown.

 

Först tänker jag: nej! För jag älskar - löjligt mycket - Glyndebournes "Midsommarnattsdröm" från tidigt 80-tal, med pojkröster, glitter och Bernard Haitink på pulten.

Men jag ångrar mig. Den dansande älvakören i neon, som hämtad från ett 90-talsskogsrave, klingar ännu finare än gossar skulle gjort, nyfiket betraktande med djuriskt ryckiga rörelser signerade Sara Larsson Fryxell. Och Jonssons utstrålning går ingen förbi.

Över huvud taget är det hög kvalitet på både sång, agerande och musicerande i den här uppsättningen och dirigent Simon Phipps håller orkestern och föreställningens tempo i ständigt flöde. Operan kan bli seg i fel händer men inte här, trots att Brittens måleriska snällmodernism med skumma skalor och trollskogsknarriga glissandon går i Tolkien-entisk slow motion ibland.

Sanna Gibbs, Maria i "West Side Story" på Stockholms stadsteater i våras, visar sig vara en kroppslig komedienne av rang. Hon och Josefine Anderssons Hermia - som kommit längre rent röstligt - är som hämtade från filmen "Bridesmaids". Martin Vanberg (Lysander), Jens Persson (Demetrius), Sofie Asplund (Titania) och inte minst Jens Malmkvists diviga Botten, med flera, är alla små pärlor.

De får scenisk skjuts av den magiska sommarnatten men det är inte bara det - med "En midsommarnattsdröm" cementerar Läckö, efter "Albert Herring" 2007 och "The turn of the screw" 2011, sin plats som Sveriges bästa Brittenscen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!