Magdalena Andersson skrattar till i publiken

RECENSION. Det kunde kanske finnas något för mig i ”Socialdemokraterna – the musical”. Jag såg framför mig en historisk musikal. En ”Kristina från Duvemåla” fast om arbetarrörelsens resa från Ådalen till Enskededalen. Eller nåt som Grotesco kunde ha gjort.

Men det här är Klas Abrahamssons översättning och bearbetning på hans och Åsmund Flatens norska ”Arbeiderpartiet - the musical” från 2021. Trots uppdateringar och svenska tillägg blir mycket lost in translation. Musikalen, det vill säga 23 låtar efter varandra utan dialog, hamnar på armlängds avstånd från verkligheten utan att bibringa historien förhöjning eller fördjupning. ”Socialdemokraterna - the musical” skulle möjligen struken till hälften passa som underhållning på en sossekongress. Inte för att verket är direkt insmickrande – här finns några gliringar om populism och opportunism (och att socialdemokratin är döende) – men för att de är målgrupp. En roast kan ju vara kul. 

Men med så mycket och så snabbt levererad text så spelar det efter en stund ingen roll vad de sjunger. Allt får samma värde och sjungs med ungefär samma insats. Ingenting fäster. De här sossarna tråkar ut mig.

Deras ryggar är lika svårtolkade som kungaparets.

Resultatet är ljusår från Grotescos svart humoristiska ”Flyktingkrisen - en musikal” för SVT från 2017, som förmådde säga något viktigt om tillståndet i Sverige och underhålla på samma gång. Musikerna i kapellet som behärskar alla genrer sitter högst upp på en balustrad med ensemblen nedanför som består av flera sångkunniga skådespelare förstärkta med ett par riktiga musikalartister. Texten sprutar ur munnarna med en sådan hastighet och styrka att de strängt taget skulle kunna sjunga om vilket krisande parti som helst, det är bara att byta ut lite namn och hjärtefrågor. Vi hinner ändå inte uppfatta allt. Eventuella element av finess och esprit går oss förbi. Det är som att få den jämna strömmen av en hårtork i ansiktet i 90 minuter. 

Precis snett framför mig i den (delvis väldigt entusiastiska) publiken sitter Magdalena Andersson bredvid Tobias Baudin. Deras ryggar är lika svårtolkade som kungaparets. Men jag noterar att Magdalena Andersson applåderar sången om väljarnas dumhet och skrattar till vid orden ”en balanserad budget och ett rimligt skattetryck”. Det är ju lite lustigt att det över huvudtaget går att skapa musik av de orden. Det tycker man åtminstone i början av den här musikalen. Att Andersson och resten av salongens sossar roas av frasen ”en friskolekapitalist blir skolminister” om den nya regeringen är ju lite mer begripligt. 

Så finns det ingenting bra med ”Socialdemokraterna - the musical”? Jo, kanske om man uppskattar ledarsidornas humor, Sveriges Radios satirprogram ”Public service” och den lokala nyårsrevyn. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.