Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Claes Malmberg kör på mitt i haveriet

Claes Malmberg i ”En död komikers liv” av Fredrik Evers.
Foto: OLA KJELBYE
Ensemblen i ”En död komikers liv”.
Foto: OLA KJELBYE
Teodor Stig-Matz.

På Göteborgs stadsteater spelar Claes Malmberg huvudrollen i pjäsen om komikern Lenny Bruce.

Teodor Stig-Matz tröttnar på plattityderna och de gubbiga skämten i Fredrik Evers föreställning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det börjar ganska lovande. En ensam man sitter och spelar preludiet till Bachs första cellosvit. Plötsligt övergår han till ”Game of thrones” vinjettmusik. Greppet lovar en kväll av det vackra och det fula; mycket drama men också en stor dos humor. Tyvärr får vi inte se något bättre under de dryga tre timmar vi har framför oss. 

Pjäsen handlar om Lenny Bruce, den amerikanske komiker som på 1960-talet startade den fortfarande pågående trenden att ståuppare inte bara ska vara roliga, utan också ha ett viktigt budskap. Han spelas av Claes Malmberg, eller snarare av Claes Malmberg som spelar Claes Malmberg som spelar Lenny Bruce. Detta är produktionen högst medveten om. En stor del av pjäsens inledning handlar om hur knasigt det är att Malmberg spelar rollen. Han kör till och med en stand up-rutin (som sig själv) där han skojar om detta. Jag antar att meningen är att skapa någon slags metateater. Men bara för att något är meta betyder det inte att det är bra. Här bidrar det mest till att göra en redan rörig pjäs rörigare. 

Malmbergs monologer som Malmberg har dock en fördel. De är hyfsat underhållande. I alla fall om man gillar hans shtick. Det är gubbigt, buttert och enkelt, men det får jobbet gjort. Det samma kan man inte säga om resten av pjäsen. 

Den som jobbar hårdast under kvällen är sufflören.

Själva historien är det inget fel på: Lenny Bruce uppträder på strippklubbar i 1950- och 60-talets konservativa USA. Han säger saker om sex, politik och religion som ingen annan sagt förut, och därför döms han till fängelse för obscenitet. Samtidigt lever han ett vilt liv med droger och gifter sig med en dansös på en av klubbarna. Till slut dör han av en överdos. Bra stoff helt enkelt. Nej, det är utförandet som är uselt. Fredrik Evers manus är skrivet mer för att ge plats åt dansnummer än för att säga något intressant överhuvudtaget. Karaktärerna är tunnare än en napolitansk pizzabotten. Scenrummet ser ut som att någon julgranspyntat en Stringhylla. Sångnumren för tankarna till Wallmans salonger snarare än rökiga klubbar i New York. Och allt detta bara i första akten. 

I den andra blir det om möjligt ännu värre. I inledningen kastas vi åter tillbaka till samtiden. Nu har de gubbiga skämten bytts ut mot plattityder om Sverigedemokraterna och en stor dos Palme-nostalgi. Meningen är att få publiken att tänka, men eftersom allt redan sagts 1 000 gånger på betydligt mer begåvade sätt blir det bara pannkaka av alltihop. Sedan får vi fortsätta följa historien om komikern vars död vi nu ser fram emot med glädje. 

Ensemblen verkar – möjligtvis med undantag av Malmberg – förstå vilket haveri det hela är. Den som jobbar hårdast under kvällen är sufflören. Pjäsen är en nästan 200 minuter lång mardröm. Köp en biljett i julklapp till någon du hatar.


TEATER

EN DOLD KOMIKERS LIV
Av Fredrik Evers

Stand up texter av Lenny Bruce

Regi Fredrik Evers

Kompositör och kapellmästare Thomas Darelid 

Scenografi Sven Dahlberg 

Kostymdesign Helga Bumsch

Maskdesign Marina Ritvall 

Ljusdesign Fredrik Jönsson 

Ljuddesign Marcus Lilja 

Koreograf Ambra Succi

Dramaturg Sisela Lindblom och Lisa Lindén

Med Claes Malmberg, Caroline Söderström, Eline Høyer, Johan Friberg, John Lalèr, Victoria Olmarker, Jesper Söderblom, Princess Lyka Alexander, Amanad Arin, Nyat Kibreab Ferdriksson, Vinga Magnusdotter, Ashaa Zaki Southerland, Per Boqvist, Björn Cedergren, Mats Lindberg, Matz Nilsson

Göteborgs stadsteater

Speltid 3.15 t.




Teodor Stig-Matz är kritiker på Expressens kultursida. Han gör också Strindberg-podcasten ”Bläck metal”.