Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Charmig komedi om kvinnans rättigheter

Karin Franz Körlof och Thérèse Brunnander i "Ensam". Foto: Sören Vilks.
Mia Benson, Karin Franz Körlof och Thérèse Brunnander i "Ensam". Foto: Sören Vilks.
David Fukamachi Regnfors och Karin Franz Körlof i "Ensam". Foto: Sören Vilks.

På sin tid var Alfhild Agrell mer populär än Strindberg. Maria Edström har roligt åt den välkonstruerade brukspjäsen "Ensam" på Dramaten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I fem år, 1881-86 gjorde dramatikern Alfhild Agrell succé på Dramaten. Sex pjäser där ”Räddad” (en variant på Ibsens ”Ett dockhem”) och ”Ensam” från 1886 står ut både i Agrells samtid och i vår tids återupptäckande av henne. Kvinnans sociala roll och brist på rättigheter i ett patriarkalt, bigott och punsch-indränkt Sverige var hennes tema. 

Strindberg inte spelad

Agrell har haft sina stödtrupper i nutiden och det påpekas ofta att under samma tid var Strindberg inte alls spelad i samma utsträckning, men det argumentet är för mig något märkligt. Hur många gör just inte succé under en viss period, är i ropet ett tag för att sen faktiskt rätteligen glömmas? Att kvinnor generellt haft svårare att nå ut och få stöd är helt sant, men gör heller icke alla bortglömda till oupptäckta klassiker. Så varför envisas med att spela Agrell nu?

Frågan får ett slags svar redan när ridån går upp och Marika Feinsilbers vackra scenografi, ren och enkel som en puritansk sekt eller som i en modern inredningsbutik, omålat trämöblemang med bruksföremålens skönhet. Spelet rullar i gång i tidstrogen kostym; Thérèse Brunnanders resolut välspelade Thora, sömmerska, ogift ”mamsell” och ensam mor till älskade dottern Yngva. Thora småkäbblar om dotterns osäkra framtid med doktor Sandén i Peter Engmans roliga och exakta framställning. 

Mia Bensons sträva gamla huskors

Och i programbladet lyfts Agrells humor fram och jag tror att där finns en nyckel – så länge uppsättningen vågar hålla den här lätta men alls inte ytliga komedi-tonen funkar det. Inte minst när fästmannen Allan i David Fukamachi Regnfors aningslöst bortskämda gestalt dyker upp, eller när Mia Bensons sträva gamla huskors Madam Rask kommer med sina beska oförskämdheter. 

Karin Franz Körlof som dottern Yngva har efter en inledande kul boxningsmatch med doktorn en tuffare dito när intrigen tätnar. För regissören Jenny Andreasson verkar vilja ge texten ett slags djupsinne eller stämningsmättnad den inte riktigt har. Måhända är det 1880-talets förkärlek för det melodramatiska som även vidlåder Agrell och kan som misstas för stort drama. Men skillnaden mellan en klassiker och en brukspjäs är att klassikern kan töjas och bändas, användas till så mycket eftersom dess eventuella ärende inte är dess egentliga syfte. 

 

LÄS MER – Maria Edström: Hur man skildrar galna maktutövare 

 

”Ensam” är däremot en mycket välkonstruerad brukspjäs med ett tydligt ärende som nu, när världen visat sig vara större än Sverige, fått förnyad aktualitet i frågan om kvinnans rätt att leva ett eget självständigt liv utan mäns förmynderi. Och på Dramaten blir pjäsen, när som bäst, en alldeles utmärkt och charmig komedi om denna viktiga fråga. Kanske gör Agrell publiksuccé – igen.

 

Teater

Ensam

Av Alfhild Agrell

Regi Jenny Andreasson

Dramaten

Speltid 2.45 t.

 

LÄS MER – Maria Edström: Därför skrivs inga estetiska manifest idag 

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!