Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

När ”Carmen” blir opera på bio syns precis allt

MMA-match i Kungliga Operans ”Carmen”. Foto: Bilden får endast publiceras i pressammanhang el
Clémentine Margaine som Carmen på Metropolitan. Foto: Marty Sohl/The Metropolitan Opera
Daniel Johansson och Miriam Treichl som Don José och Carmen i Kungliga Operans ”Carmen”. Foto: Markus Gårder.
Foto: OLLE SPORRONG
Clémentine Margaine och Roberto Alagna som Carmen och Don José på Metropolitan. Foto: Karen Almond

Närgångna bilder och uppdateringar ställer särskilda krav.

Lars Sjöberg ser två olika ”Carmen” som opera på bio.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | KOMMENTAR. ”En filmare”, sade Alfred Hitchcock, ”har ingenting att säga. Han har något att visa.”

Skall vi tillämpa motsvarande regel på opera, blir analogin att kompositören har något att visa för öronen. Jag har ofta undrat hur operans födelse hade gestaltat sig om de florentinska pionjärerna kring 1600 jämt – Jacopo Peri, Giulio Caccini, Claudio Monteverdi – hade haft grammofon. All sång och musik framfördes ju ”live”. Madrigalerna i privata kretsar avsjöngs med adekvat mimik och plastik som skulle illustrera sviken kärlek eller skabrösa upptåg. De berömda florentinska ”intermedier” som utgjorde den tidens motsvarighet till Mellofestivaler bjöd på antik historia och gudavärld i prunkande spektakel som gjorde segrar och furstebröllop uthärdliga. I gulliga herdespel sjöngs det visserligen en hel del men dansades ännu mer. Allt musicerande innebar samtidigt en fest för ögat. Och ögat vinner alltid över örat.

Nödvändigt ont

I de första operorna var åsynen av sångarna något nödvändigt ont. Man gjorde entré, avsjöng sin aria och gick ut. Arian i fråga hade förhoppningsvis hunnit bekräfta den färska teorin att musik oberoende av sceniskt komplement ägde förmågan att framlocka skratt, gråt, rys av spänning och slutligen den renande ”katharsis” som de antika tragedierna en gång krävde.

Fyra sekler senare har opera icke blott hunnit bli livfull teater utan även tv och film. Med en veckas mellanrum kunde vi för en tid sedan uppleva två uppsättningar av Bizets outslitliga ”Carmen”, dels den nya från Kungliga Operan i regi av Johanna Garpe, dels Metropolitans nioåriga och lätt åldrade, regisserad av Richard Eyre. Och filmen säger mig att båda uppsättningarna har för mycket av något. Metropolitan kör med för mycket folk – så här många smugglare finns inte ens i Trumps fantasier. På Kungliga har uppdateringen i tid och rum medfört alltför många språng i logiken och luckor i undertexten.

Sjungna recitativ

The Met i New York värnar om traditionen, eller snarare, misstänker jag, om sponsorpengarna. Men där finns också den genuina respekten för den tradition som vill låta nykommen publik stifta bekantskap med ”Carmen” så som Bizet skrivit utan uppdateringar men ändå med den rätta råa kärnan i dramatisk realism och psykologisk nyansering. Showen och tragedin utesluter inte varandra. Och Met använder sig av sjungna recitativ, en utgåva som var förhärskande även hos oss innan vi började utsättas för original-Carmens mödosamma  prator, ännu tristare när man dessutom övergick till original-franska.

På Kungliga har man heder av att stryka det mesta av de franska longörerna och bara behålla för sammanhanget viktiga stickrepliker. Men medan the Met med sin trogna förankring i tid och plats inte lämnar några lösa trådar och fransar hängande gör filmmediet upplevelsen från Stockholm något kluven. Kan man redan sin Carmen eller behärskar franska språket lika bergsäkert som ensemblen textar undrar man med fog varför en tänkt MMA-publik prisar ”chulos” och ”banderilleros” och andra tjurfäktarskråets företrädare. Byter man nu ut en idiotsport mot en annan räcker det inte med att manipulera textmaskinen. 

Ingen blomma

Don José besjunger uttryckligen ”blomman du kastade på mig”, men inte har Carmen kastat någon blomma – den sitter bara som en tatuering över Josés hjärta. I texten manas han, korpralen, till kasern av kvällens tapto, men enligt den svenska textremsan är han en fabriksväktare som kallas till jobbet. Regissör och dramaturg måste ideligen räkna med en publik som glömmer, missar, förlåter eller ignorerar att själva undertexten, svaret på frågan varför, alltför ofta kommer bort i hanteringen. Och i den läckra ”rök-kören”, som med åren blivit allt mera rökfri och politiskt korrekt, bolmar man nu på så det ser ut som Ruhrområdet på avstånd. 

Men den närgångna kameran avslöjar att flertalet cigaretter är otända. Å andra sidan vittnar det allt flitigare operafilmandet om att även birollers och körs prestationer allt oftare kan hamna i fokus. Följer man gratissajten Operavision.eu, som skickar föreställningar från alla Europas operahus direkt till padda och pc, noterar man att vår kungliga operascen sannerligen inte behöver skämmas i det avseendet.   

Svettiga sångare

I New York sker även pausens intervjuer i direktsändning. Svettiga och kanske alls icke talbenägna sångare gör entré direkt efter ridåfallet för att grattas och frågas ut av en kollega, utsedd till sändningens sammanhållande konferencier. Det känns spontanare och djärvare än de inspelade inslag som Stockholm står för. Men kanske djärvheten kommer med tid och rutin. Spontanitet är något som måste tränas. 

Opera på bio

Carmen

Av Georges Bizet

Regi Richard Eyre

Metropolitan opera, New York

Speltid 3.40 t.

 

Regi Johanna Garpe

Kungliga Operan, Stockholm

Speltid 2.40 t.

Lars Sjöberg är kritiker på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!