Bufflige bankiren är en pälsklädd galning

RECENSION. Mitt i den pågående kultursidesdebatten om den borgerliga romanen, sätter Malmö stadsteater vältajmat upp den borgerlige norske dramatikern Henrik Ibsens näst sista och till stora delar ganska gnälliga pjäs.

”John Gabriel Borkman” har här blivit ”Borkmania”, som för att ytterligare understryka den avsatte bankmannen Borkmans (Fredrik Gunnarson) närmast maniska självupptagenhet, övertro på sin egen förmåga och inverkan på övriga rollfigurers liv.

Efter att ha fifflat bort sina kunders pengar på dåliga investeringar har han avtjänat ett femårigt fängelsestraff, följt av åtta års självvald isolering i sitt eget hem. Där strosar han runt på ovanvåningen som en lite väl bullrig, pälsklädd galning med yvigt hår och beklagar sig över sakernas tillstånd för sin stackars karaktärslöse vän Vilhelm (Conny Vakare) – numera pank efter att ha låtit Borkman sköta om hans tillgångar.

På nedervåningen bråkar Borkmans strategiska hustru Gunhild (Mari Götesdotter med pondus) med sin melodramatiska tvillingsyster Ella (Karin Lithman) om vem som gjort sig mest förtjänt av paret Borkmans son Erhart: Gunhild som fött honom eller Ella som uppfostrat honom. Själv vill tjugoårige Erhart, lika tafatt som rebelliskt gestaltad av Alexander Jubell, inget hellre än att bli fri, lycklig och självständig.

Ibsens 1800-talspjäs behandlar eviga teman som makt, kärlek och lojalitet. Hade det inte varit för den något ålderdomliga och högtravande tonen i replikerna, hade manuset kunnat vara skrivet i dag. 

Vilket det på sätt och vis är; detta är en bearbetning av Alejandro Leiva Wenger, som skrev underbara ”Minnesstund” som spelades på Intiman för några år sedan. Här har han framför allt ändrat dynamiken i relationerna och gett Vilhelms dotter Frida (Hanna Carlsson) en egen vilja.

Istället för att medgörligt resa utomlands tillsammans med Erhart och hans rika flört Fanny, i Linn Mildehavs perfekt nonchalant världsvana version, skäller hon ut hela sällskapet efter noter. Plötsligt blir hon en egen person och visar liksom Erhart att man inte måste sluta som sina föräldrar.

Stefan Puchers regi tvingar skådespelarna att hela tiden ligga på gränsen till det överspelade och skeva.

Även om Ibsen, framför allt i pjäsens första del, ger väl mycket utrymme åt den bufflige Borkman är det mycket annat som lyfter föreställningen: Det är Bettina Pommers scenografi, som förvandlat scenen till en klätterställning av övertäckta möbler. Det är Stefan Stanišićs videoprojektioner. Det är Annabelle Witts kostym, som kombinerar 1970-talsestetik med vadderad rokoko. Och det är Stefan Puchers regi, som tvingar skådespelarna att hela tiden ligga på gränsen till det överspelade och skeva.

Redan i första scenen ramlar tvillingsystrarna ut från kulisserna i sina voluminösa krinoliner, utan att någon höjer på ögonbrynen. Men trots den härligt bisarra inledningen är det inte förrän halvvägs som föreställningen finner tempo, humor och dynamik. Och det är en lite väl lång startsträcka.

Sara Berg är kritiker på Expressens kultursida.