Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Blod, skvätt och dårar i uppdaterad Carmen

Johannes Held som Escamillo. Foto: Mats Bäcker
Solgerd Isalv som Carmen och William Davis Lind som Don José. Foto: Mats Bäcker
William Davis Lind som Don José och Solgerd Isalv som Carmen. Foto: Mats Bäcker
Solgerd Isalv som Carmen. Foto: Mats Bäcker
Sabina Bisholt som Micaëla. Foto: Mats Bäcker

Värmlandsoperan skildrar en brutal poliskår som går i klinch med romska tiggare.

Gunilla Brodrej ser en rejält samtida version av ”Carmen”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA | RECENSION. Plötsligt öppnas en dörr i foajén på Värmlandsoperans lilla scen. En polisman med hund vrålar åt oss att röra på påkarna. Bryskt anmodas vi att inta våra platser. 

De som hoppats på kastanjetter, flamencovolanger och matadormantel kommer att bli besvikna. Men här finns annat att hoppas på. Det där fantastiska kammarspelet som låtit tala om sig sedan 1981.

Peter Brook är en av vår tids största teatermän. Och ger man sig som här i kast med hans snart 40 år gamla bearbetning av ”Carmen” måste det vara för att man är intresserad av scenisk gestaltning, tänker jag. Av intention, direktion, aktion, och vad det nu heter på teaterspråk. Kort sagt – vet vad man håller på med. 

Det finns tre legendariska filminspelningar av Peter Brooks Paris-uppsättning, filmade av Sven Nykvist (i en av dessa gjorde Loa Falkman en underbar Escamillo). Resultatet var förtätat, förhöjt och gripande. I en spartansk, spansk miljö. Inget exotiserande bjäfs.

Rastgård

På Värmlandsoperan är bjäfset också är borta, publiken placerad på gradänger på var sin sida om scenen. Bengt Gomérs spelplats påminner om en rastgård. Där inne bakom Gunnebostängsel vankar Don José (sorgset klingande tenoren William Davis Lind) av och an i en brandgul fängelseoverall och vaktas av nyss nämnda hundpolis (dansaren John Alexander Eriksson). Han utstrålar övervåld hela han. Till och med i sättet att rycka hunden i kopplet (sluta upp med det!). Och den där aggressiviteten anger tonen för hela föreställningen. 

Peter Brook och Jean-Claude Carrière gick tillbaka till novellen som Bizet byggde sin  opera på 1875. Carmens make fick åter vara med, andra roller ströks. Musiken blev både omstöpt och omflyttad även om de flesta kända ariorna är kvar. Uvertyren kommer till exempel inte förrän mot slutet, och då i form av en inspelning. Här på Vämlandsoperan ljuder den medan ”toreadoren” Escamillo värmer upp inför MMA-fighten (samma uppdatering som i ”Carmen” på Kungliga Operan).

Mer våldsam

Den försummade Micaëla (dynamiska och heta sopranen Sabina Bisholt) har ett starkt eget driv som till och med leder till slagsmål med Carmen (intressant och mörkt klingande mezzon Solgerd Isalv). Men framför allt kommer Don Josés svartsjuka till uttryck. Han [spoiler alert] mördar inte bara Carmen på slutet utan hinner med två andra mord. Det svingas med kofot och det skjuts med pistol. Margareta Dahlhamns Lillas Pastia kommer infarande med sin mobila bar och skäller ut publiken. Över huvud taget är det rätt grovt för att vara opera. Orkestern gör sitt yttersta för att vara med i matchen.

Regissören Sam Browns uppdatering tar oss till en svensk stad där Carmen sover under ett täcke på gatan, kanske prostituerar hon sig (Johannes Helds Escamillo ser ut som en hallick) och polisväsendet är fördomsfullt och brutalt som i en mörk svensk tv-deckare.

Och så kan man för all del läsa Carrières libretto, men när ännu en rollfigur far in i stängslet med ett brak vill jag byta kanal. Det större temat skyms, det som handlar om Carmens nyckelreplik: ”Fri är jag född och fri tänker jag dö”. Varför vill hon det? Hela operan leder fram till detta hennes oundvikliga öde som hon underkastar sig. Fatalismen. Operans stora gåta behöver inte lösas, men den behöver en annan och djupare belysning. 

 

Opera

La tragédie de Carmen

Av Georges Bizet 

Bearbetning Peter Brook

Översättning Ulricha Johnson

Regi Sam Brown

Dirigent Johannes Gustavsson/Fredrik Burstedt

Scenografi/ljusdesign Bengt Gomér

Kostym Julia Przedmojska

Mask och peruk Christina Hednar

Koreografi Håkan Mayer

Stuntkoordinator Michael Brolin

Wermland Opera, Karlstad

Speltid 1.5 t.

 

Gunilla Brodrej är kritiker och scenkonstredaktör på Expressen Kultur.