Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Beskedlig provokation på Malmö stadsteater

Lindy Larsson som Hedwig.Foto: ©Mats Bäcker
Lindy Larsson som Hedwig.Foto: ©Mats Bäcker
Lindy Larsson som Hedwig.Foto: ©Mats Bäcker
Lindy Larsson och Mari Götesdotter.Foto: Mats Backer / ©Mats Bäcker

”Hedwig and the angry inch” ser en ganska harmlös punkmusikal på Hipp.

Charlotte Wiberg kommer att tänka på en kultfilm som också försökte skaka om.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det är inte bara läderstrumpebanden som för tankarna till ”Rocky Horror Picture Show” när Lindy Larsson kliver ut på scenen som Hedwig i ”Hedwig and the angry inch” på Hipp i Malmö. 

I ”Rocky horror...” är det ett chockerat mainstreampar som representerar kontrasten till filmens queera skräckverklighet. Men musiken i sig är ganska beskedlig. Och ingenting är särskilt mycket horror. 

Lite av samma antiklimax upplever jag med ”Hedwig and the angry inch” – ofta beskriven som punkmusikal. Musiken är, också här, ganska beskedlig. Mainstream. Den är helt enkelt inte punk, trots att Lindy Larssons Hedwig skvätter öl på publiken längst fram och tvingar den att sjunga en gemensam karaoke.

Utöver inledningens löfte om kraft och slutnumret är det lite beige. Att Larsson ändå förser det hela med energi är en triumf. 

Regin (Dritero Kasapï) är enklast möjlig. Scenen är helt enkelt en scen och Lindy Larsson bär uppsättningen med hjälp av ett utmärkt band och sin side kick Yitzak, Mari Götesdotter.

Hedwigs historia är desto mer intressant. En östtysk pojke ligger med huvudet mot den amerikanska arméns radiosändningar om kvällarna, och växer upp med Lou Reed och Debbie Harry. En amerikansk suger daddy är beredd att ta med honom till USA, men bara som hans fru. Och för säkerhets skull, tycker mamman, är det då bästa att klippa av penisen. Det är bara det att det blir en inch kvar.

Är det denna snutt som definierar människan? Fassbinders film ”Ett år med tretton månar” (1978) ligger som undertext till John Cameron Mitchell och Stephen Trasks musikal. Den tragiska Erwin har där gjort ett könsbyte i ett desperat försök att bli älskad, och inte för att han egentligen hellre vill vara kvinna. Erwin begår självmord. 

Men Hedwig har Yitzak, någon som älskar hen. I sann Fassbindersk anda plågar dock den plågade den som hen älskar. Mari Götesdotters stumma kropp i utkanten av scenen uttrycker ett helt liv av tillbakahållen frustration. Hennes Yitzak får ögonblicken att glänsa. Slutet, där den fassbinderska förtvivlan utbytts i hopp, är helt och hållet Yitzaks. Då fungerar både musik och uttryck i skön, förlösande förening.  

Teater

HEDWIG AND THE ANGRY INCH

Översättning Åsa Lindholm

Regi Dritëro Kasapi

Scenografi och kostym Annika Bromberg

Ljus Robert Claesson

Videoscenografi Johannes Ferm Winkler, Visual Relief

Ljud Anders Ekstedt

Rörelseinstruktör Lidia Vos

Mask Elisabeth Karlsson

Dramaturg Felicia Ohly

Med Lindy Larsson och Mari Götesdotter

Kapellmästare Peter Tikkanen

Gitarr Mikael Gökinan

Bas Laszlo Dancs

Trummor Amanda Savbrant

Malmö stadsteater, Hipp

Riksteatern turné

Speltid 1.50 t.

Charlotte Wiberg är kritiker på Expressen Kultur.