Bergström och Nutley spelar öppet och sårigt

John-Alexander Eriksson och Molly Nutley.
Foto: Sören Vilks
Molly Nutley och Helena Bergström.
Foto: Sören Vilks
Molly Nutley och Helena Bergström.
Foto: Sören Vilks
Ulrika Kärnborg.
Foto: OLLE SPORRONG

Shelagh Delaney debuterade med en arg pjäs under det brittiska 1950-talet.

Ulrika Kärnborg ser hennes politiskt laddade stycke bli komedi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I 1950-talets England svepte de ursinniga unga dramatikerna in på teaterscenerna. Precis på samma vis som andra världskriget hade satt geopolitisk punkt för brittisk kolonialism, gjorde den nya generationen rent hus med gammaldags lättsmälta komedier.

Den nya vänstern kritiserade myten som utvecklats kring välfärdssamhället. De materiella förbättringarna hade, resonerade man, inte återföljts av någon höjning av den andliga nivån. Inte heller hade de kommit alla till del.

Alltså propagerades det för folkbildning och nya estetiska ideal. 

Författare som Philip Larkin och dramatiker som John Osborne och Arnold Wesker fick gå under gruppbeteckningen ”Arga unga män” – en ordkombination som i sin fartiga modernitet förebådade 1960-talet.

Men alla arga var inte män. På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm regisserar Philip Zandén med fingertoppskänsla Shelagh Delaneys debutpjäs ”En droppe honung” (1958) som om det vore hon och inte, säg Osborne, som utgjorde vänsterrörelsens frälsarfigur. 

Jag är inte säker på att hon hade gillat att Stadsteatern nu spelar hennes diskbänksrealism som komedi.

Vilket så här efteråt framstår som rättvist. Den modiga 19-åringen från Salford i dåvarande Lancashire laddade nämligen sitt förstlingsverk med politisk dynamit. Jag är inte säker på att hon hade gillat att Stadsteatern nu spelar hennes diskbänksrealism som komedi, till och med som buskis.

I förgrunden står den klassiska konflikten mellan en alkoholiserad och narcissistisk arbetarmamma, en paradroll för Helena Bergström, och hennes känslomässigt utsvultna dotter Jo, spelad av en nedtonad Molly Nutley (Jo). Bergström och Nutley är ju mor och dotter även i verkligheten, ett knepigt läge, men samspelet fungerar överraskande väl, är öppet sårigt och fullt av nerv. Omkring de båda kombattanterna rör sig ett spökgalleri av mansgestalter till tonerna av nykomponerad jazz. 

Henrik Johansson gör mammans sluskige make till ett stand-up-nummer med drag av Ricky Gervais i ”The Office”. John-Alexander Eriksson passerar lite för kvickt förbi som Jos afro-brittiske pojkvän, en sjöman tillfälligt i land. En detalj som väckte sensation i 50-talets kulturklimat, men som Philip Zandén har valt att inte tillmäta så mycket betydelse. Det är först när Jo berättar för sin mor att hennes ofödda babys skinn är svart, och Helen vrålar okontrollerat, som hatet och rasfördomarna borrar sig in hos åskådaren.

Simon Edenroth och Molly Nutley
Foto: Sören Vilks

Allra bäst, underbart självlysande, är Simon Edenroth som träder in i handlingen som den unge homosexuelle Geoff som osjälviskt stöttar Jo under hennes graviditet. I den nattsvarta berättelsen om klass och utsatthet, hamnar han längst ner i hierarkin. Alla spottar på honom. Gestaltningen av hans barnlängtan och ömsinthet, själva kampen för att bli fri en kränkande mansroll, gör att ”En droppe honung” fortfarande kan upplevas vibrerande angelägen.

Jag njuter av att se Helena Bergström glida över sitt enorma register.

Över annat i texten har dammet tyvärr hunnit lägga sig. Jag njuter av att se Helena Bergström glida över sitt enorma register, med samma komplexitet som Blanche i ”Linje Lusta”, men önskar att ensemblen och Stadsteatern tydligare hade ställt sig den viktigaste frågan av alla:

Varför just nu?


Teater

EN DROPPE HONUNG
Av Shelagh Delaney

Översättning Molle Kanmert Sjölander

Regi Philip Zandén

Scenografi och ljus Benjamin la Cour

Kostym Helle Carlsson

Musik och ljuddesign Gustav Lindsten

Mask Katrin Wahlberg
Med Helena Bergström, Molly Nutley, Henrik Johansson, John Alexander Eriksson, Simon Edenroth

Kulturhuset Stadsteatern

Speltid 2.45 t.


Ulrika Kärnborg är författare och kritiker på Expressen Kultur. Hennes senaste bok är ”Lejonburen”.


Lunch med Montelius - ”Gröna Lund”

https://embed.radioplay.io?id=91477&country_iso=se

Så blir journalistik terapi, så riggas ”Gift vid första äktenskapet” och så gick det till när Gunilla intervjuade Lasse Berghagen. Dessutom: en inbjudan till Ninna Prage.

Expressens matiga kulturpodd med Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och redaktör Gunilla Brodrej.