Behärskade gamla greker

RECENSION | TEATER. Det stiger en alldeles klar klang ur Marie Lundquists bearbetade version av Emil Zilliacus översättning av "Kung Oidipus" från 1942 och Hjalmar Gullbergs "Antigone" från 1935. Som om landskap och vidder öppnar sig runt orden över vilka de kan rulla, runga, lysa fram. 

Stubø samtidsflirtar inte

Är det något Eirik Stubøs försiktiga iscensättning av Sofokles två dramer gör, så är det att ge plats åt den där klarheten i språket som Lundquist åstadkommer. Det finns en överensstämmelse mellan denna replikernas renhet – som får dem att te sig lika samtida som arkaiska, tydliga som gåtfulla – och iscensättningens intentioner. 

Stubø drar inga stora växlar varken på "Kung Oidipus" eller "Antigones" eventuella aktualitet, han strösslar inte med samtidsflirtar och markörer vilket annars kunde varit frestande särskilt i förhållande till just dessa två pjäser. Regin är lågmäld, skådespelet dröjande och eftertänksamt. Orden och skådespelarnas röster får höras och bli kännbara i rummet, utan åthävor. Sanna Sundqvists lätt raspiga och hypnotiskt närvarande stämma i gestaltningen av Antigone. 

Viljelös föreställning

Kicki Brambergs ljust melodiska andrakör. Gunnel Lindbloms krispiga diktion när hon skrider över scenen som Teiresias, vithårig och i sällskap av en vacker och imponerande schäfer till det dova knacket av siarkäppen när den stöter mot marken. Det är vackert. Den behärskade estetiken, de försiktiga gesterna, ger små detaljer rymd. 

I gengäld blir det här också en något viljelös föreställning. Särskilt första aktens Oidipus-drama är bitvis enahanda. Här finns ett slags stämningssökande eller sentimentalitet, ett fetischerande vid sorgen över det förlorade (Oidipus förkrosselse, Kreons tillintetgörelse) snarare än ett begär efter, en nyfikenhet på, konfliktytornas mer motsägelsefulla skikt och komplexiteter. 

LÄS MER – Hanna Nordenhök om "Stilla liv" på Dramaten

Vi får stanna länge i Oidipus förtvivlan, visserligen starkt spelad av Reine Brynolfsson, då han med utstuckna ögon förbannar sitt öde. Liksom Hannes Meidals Kreons apatiska sorg efter Haimons död ges status av dramats höjdpunkt. Det är enkla, raka uttryck. Vid replikernas paradoxalare bottnar uppehåller sig Stubø mer förstrött, som i spelet mellan Antigone och Ellen Jelineks Ismene som kunde ha fått ta mer plats och få större laddning i föreställningen. 

Feminist eller terrorist?

Vad säger dessa två märkvärdiga pjäser egentligen, och hur hör de samman? Vad tillåter vi dem att säga och betyda? Är Antigone en feministisk hjälte eller en dödsbejakande martyr, en terrorist? Hur ekar Oidipus överträdelse, hans ödesmättade perversion, i hennes handlingar? Jag blir inte klar över vilka frågor den här föreställningen vill resa.

Hanna Nordenhök är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Asparna".