Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Beckett / Slutspel

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SLUTSPEL | Av Samuel Beckett | Översättning Magnus Hedlund | Regi Karl Dunér | Stockholms stadsteater

Vad eller vem representerar egentligen den blinde och rullstolsburne Hamm i Becketts Slutspel? Är det Gud eller Döden, vilket väl i och för sig kan gå på ett ut? Eller Människan, eller rentav Livet – hans vårdare Clov har ju märkligt svårt att slita sig ifrån honom?
”Sanningen” är nog att Hamm står för allt detta och kanske ingenting av det. Försöker man läsa in ett allegoriskt mönster i pjäsen hamnar man snart i motsägelser och inkonsekvenser. Och att som samtidskritiken vid pjäsens tillkomst 1957 tolka den som en vision av världen efter kärnvapenkrigets Harmageddon går väl för sig, men det lämnar flertalet av replikerna hängande i luften.
Nej, det enklaste är nog att säga att Slutspel rimligt nog framställer tillvaron som absurd, vilket är en mera emotionell än intellektuell övertygelse – intellektet strävar ju tvärtom att ordna världen och ge den mening – och att denna övertygelse är rent intuitivt uppfattad. Slutspel är intuitionens bevisföring.

Karl Dunér arbetar också med intuitionen som avstämningsinstrument – inte lyssna så mycket efter vad saker och ting betyder, utan efter hur rätt de känns i det teatrala sammanhanget. Därför har hans uppsättning av Slutspel på Stockholms stadsteater blivit ett smärre underverk av precision och rytmik. Det är sällan man ser en publik bli så gripen, fastän den vid närmare eftertanke inte fattar ett skit.
Peder Freiijs gråa halvsfär till scenrum lämnar över ansvaret att fylla det med närvaro till skådespelarna. Och Sven Wollters Hamm och Johan Ulvesons Clov – Ingvar Kjellsons och Meta Velanders rara par i soptunnorna ej att förglömma – gör det med besked. Hamm är charmerande jovialisk – hans auktoritet har upptäckt resignationen som domptörspiska. Clov stultar omkring med framåtkrökt underdånighet, en utslocknad vulkan som då och då får små temperamentsutbrott.
Wollter sitter där som en magnet som drar all uppmärksamhet till sig. Ulveson lyckas på ett märkligt sätt spela järnfilsspånen. Bättre har jag aldrig sett honom.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!