Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Bangs pacifism är en provokation än i dag

Anna Takanen, till vardags scenkonstchef på Kulturhuset, som Bang. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.
Anna Takanen som Bang. Foto: © Photo by Bengt Wanselius 2018/bengt@wanselius.

Barbro Alving, känd som Bang, är en av Sveriges mest legendariska reportrar.

Ida Ölmedal ser henne porträtteras på scen, och funderar över en sida som går på tvärs mot samtida strömningar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

TEATER | RECENSION. Vad starkt det är, suget efter Reportern. Hon (ja, just nu är det oftast en kvinna) som sätter sanningen framför allt och som inte räds vare sig livsfara eller social utfrysning. Fatima Bremmers biografi över Ester Blenda Nordström fick välförtjänt förra årets Augustpris och i Steven Spielbergs drama “The Post” frossar publiken i den fria publicistikens seger över politiska lögner och vänskapskorruption.

Stark är också lockelsen att göra dessa historiska hjältar till slagträn mot samtiden. Så grumlas exempelvis "The Post" av en övertydlig parallell till den nuvarande amerikanska presidentens hets mot medier. 

Bang på Kulturhuset Stadsteatern

Även “Bang”, Kulturhuset Stadsteaterns pjäs om Barbro Alving (1909-1987), faller för denna frestelse. I slutet avlivas den legendariska DN-journalisten med upplysningen om att hennes värv kommer att efterföljas av “fejknyheter” och “klick”. 

Ursäkta en tjurig kvällstidningsredaktör, men Alvings arvingar – Expressens krigskorrespondent Magda Gad fladdrar förbi för min inre blick – förtjänar knappast denna gliring. Och ska man tala om kommersiell journalistik, så krängde signaturen Bang tidningar som få. 

Krigskorrespondenten Magda Gad i Irak. Foto: MAGDA GAD

Fram till denna tröttsamma avslutning har jag dock haft 90 upplivande minuter i sällskap av Anna Takanens barska Bang. Själfrändskapet mellan skådespelerska och förebild sprakar: hon rusar mellan storhetsvansinne och djupt självtvivel, stampar den tunga kroppen i golvet och steppar upp på tå i erotiska minnen, vaggar stupfull omkring och skäller, kastar sig mot väggen i prestationsångest och skräck, faller ut mot publiken med kinderna glänsande av tårar.

Barbro Alving och Vilhelm Moberg

Magnus Lindmans manus är ett pussel av minnesbilder, tagna ur Bangs egna skriverier: Den 27-åriga utrikeskorrens möte med inbördeskrigets Spanien, de mördade barnen som för evigt satte spår i henne. Mamma Barbro Alvings våndor över att ha lämnat dottern Ruffa under andra världskrigets utrikesresor. Supandet med Vilhelm Moberg. Omvändelsen till katolicismen genom Gunnel Vallquist.

 

LÄS MER: Eric Schüldt om Gunnel Vallquist och kristen tro 

 

Visst kan man sakna en röd tråd, något som håller allt samman, men kanske vore det att göra för mycket våld på detta mångsidiga liv. Sammantaget blir det ett roande och bildande porträtt, oavsett hur bekant teaterbesökaren är med Bang sedan tidigare.

Barbro Alving vid skrivmaskinen 1951. Foto: DEX / DEX PRESSENS BILD

Barbro Alvings pacifism

Själv fastnar jag i tankar om Bangs kärnvapenmotstånd. Först lät hon sig buras in på Långholmen för sin vägran att delta i en obligatorisk civilförsvarsutbildning. Sedan sa hon upp sig efter 25 år på Dagens Nyheter i protest mot chefredaktören Herbert Tingstens propagerande för en svensk atombomb. Hon stod hårdnackad fast vid denna övertygelse trots kalla krigets anklagelser om att kärnvapenmotståndarna skulle vara kommunister och nyttiga idioter åt Sovjet (något som inte underlättades av att infiltration faktiskt förekom).

Om jag trots allt varsamt får rikta blicken mot vår egen upprustningstid, undrar jag var man finner en så grundad och välformulerad pacifism i dag. I den gissningsövning som försvarspolitik är, behövs ett läger som, likt Barbro Alving, vägrar att vara med och kalkylera. Den strävan som hon lade fram i rådhusrätten är fortfarande giltig: "att den tanken ska övervintra som trots allt finns hos miljoner män och kvinnor: att man borde vägra medverkan i någonting som strider mot allt förnuft och kan betyda mänsklighetens självmord".

Många är de som vill göra journalisten Bang till sin. Men det är radikalpacifisten Bang som är den mest hädiska i dag, och därmed den mest intressanta att lyssna till. 

 

LÄS MER: Herbert Tingsten – högerspöke och frihetskämpe 

 

TEATER

BANG

Regi Frida Röhl

Text Magnus Lindman

Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Speltid 1.30 

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida. Lyssna på hennes podcast "Ekman/Ölmedal – sex samtal om män" här.