Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Bakom det kaosiga flamset anas en stor berättelse

Louise Peterhoff. Foto: Carla Orrego Veliz / © Carla Orrego Veliz, 2019 All Rights Reserved
Louise Peterhoff och Ludde Hagberg. Foto: Carla Orrego Veliz / © Carla Orrego Veliz, 2019 All Rights Reserved
Ludde Hagberg och Louise Peterhoff. Foto: Carla Orrego Veliz / © Carla Orrego Veliz, 2019 All Rights Reserved

Ett mesopotamiskt epos blir flamsig postdramatik.

Victor Malm ser ”Gilgamesh” i Gubbängen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Flams och kaos, och en del Gilgamesh. Så skulle man, mycket enkelt, kunna sammanfatta ”Gilgamesh” på Moments lilla scen i Gubbängen utanför Stockholm. 

Ramverket är alltså en av världens äldsta, och finaste, berättelser. Och den första bromancen, förmodligen först nedskriven på lertavlor lite drygt 2000 år innan vår tideräkning: ”Gilgamesheposet” handlar om Gilgamesh (här spelad av Ludde Hagberg), den tyranniske kungen av Uruk, och hur han förbrödras och finner djup vänskap med varelsen Enkidu (Louise Peterhoff), som satts till jorden av gudarna för att stävja kungens våldsamma framfart. På vägen hinner de döda väktaren till en helig skog, dissa kärleksinviter från guden Ishtar och ha ihjäl tjuren hon skickar till jorden som hämnd. 

Vilket förstås straffar sig. 

Men åker man till Gubbängen obekant med källmaterialet är man nog inte mycket klokare på det mesopotamiska eposet på vägen hem. Hagberg och Peterhoff är knappast några ciceroner. Vanvördnaden är stor, munter och bitvis helt okej rolig. Kalla det postdramatik, postmodernism, dekonstruktion, eller bara ett par skådisar som har kul tillsammans på en apokalypsinspirerad scen. Ibland på ett drygt och tålamodsprövande sätt, ibland till nöje. 

Känslan att man i långa stunder flamsar sig väl långt bort från berättelsen, och blir internt självupptagna, är dock svår att skaka av sig.

De kastar toarullar och konservburkar på varandra, snubblar runt och välter grejer, pumpar hög techno, och avbryter ibland det hela för att ta ett litet snack med publiken, eller leda en liten meditation. 

Emellanåt glömmer jag bort att Peterhoff och Hagbergs vanvördiga stoj, supplerat av teknikansvarige Joel Dannerups loja runtrännande, egentligen är en stor berättelse om dödens nödvändighet. Mänsklighetens gränser, både som civilisation och varelse. Men den finns där, glimtar till i plötsligt allvarsamma scener, som när Hagbergs Gilgamesh plågsamt vackert sörjer sin väns hastiga död. 

Då är det bra. Riktigt bra. Känslan att man i långa stunder flamsar sig väl långt bort från berättelsen, och blir internt självupptagna, är dock svår att bli av med.  

Teater

Gilgamesh

Regi Ensamblen

Idé och bearbetning Eva Rexed

Musik Simon Steensland och Ludde Hagberg

Scenografi Åsa Berglund Cowburn

Ljus och teknik Joel Dannerup

moment:lillascen, Stockholm

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida. 

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra.

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige med Daniel Sjölin. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.