Åtrån flödar fram i Tristan och Isolde

RECENSION. När Richard Wagner närmade sig legenden om Tristan och Isolde siktade han på en lättsmält kärlekshistoria för att dra in lite slantar. Storyn var enkel: Tristan ska hämta hem kungens blivande brud Isolde, men de dricker en kärleksdryck och blir dödligt förälskade. Ändå blev resultatet en av repertoarens mest krävande operor och en musikhistorisk milstolpe. 

När Folkoperan nu vågar sig på den adderas en ramberättelse där en åldrande konstnär skapar ett monument till kärleken. I hans ateljé formas de älskande ur samma lerklump. Till kärleksdrycksmotivets första toner skvätter han några droppar på leran och två gestalter får liv. Scenen ekar av myten ur Platons Gästabudet: i begynnelsen var människan hel, men efter att ha kluvits söker hon ständigt sin andra hälft. Begäret börjar vid födseln och upphör först i döden.

Tristan är en svår opera att gestalta sceniskt. Det yttre skeendet är minimalt, nästan allt försiggår i det inre. Men Linus Tunström, som här regisserar sin första opera, engagerar där många andra misslyckats. Inte för att ramberättelsen är så frapperande, utan därför att han med påfallande tonsäkerhet frambesvärjer visuell poesi i scen efter scen. De stiliserade gesterna dominerar, sångarna rör sig i slowmotion; det är lika mycket koreografi som regi. 

När Tristan och Isolde (Jesper Säll och Julia Sporsén) dricker kärleksdrycken försvinner slöjan som dolt orkestern och musiken avslöjas som åtråns källflöde. En naken glödlampa svänger sakta från taket, som en pendel driven av skeppets gungningar. Inför andra aktens nattliga kärleksmöte skruvar Isoldes kammarjungfru Brangäne (Elisabeth Leyser) dit en röd i stället (bordellbelysning och varningslampa) och i sista aktens sjukdomsatmosfär ligger den på golvet och flimrar, en livsgnista på väg att slockna. Uppsättningen är rik på symboler, men de är diskreta nog att inte störa. Drivet är genomgående och utan transportsträckor.

En av de finaste detaljerna i denna ofta hypnotiskt fascinerande föreställning.

Det har kanske också att göra med att rejäla sjok musik skurits bort. Kännbarast blir det när akt två kastas lite klumpigt rakt in i sin andra scen. Men dramat klarar sig oftast ändå. Oundvikligen tar Wagner skada av en så bantad orkester (runt en fjärdedel av den avsedda) och klangen faller isär ibland. Nyorkestreringen signerad Annelies Van Parys innehåller saxofon, harmonium och en herdepipa som andas symfonirock à la 1970-tal. Det är inte lätt att hålla ihop, men Marit Strindlund gör ändå ett bra jobb med tydlig artikulation och förhållandevis snabba tempi.

Julia Sporsén, som utan vidare kunnat matcha en fullskalig orkester, gör en urstark rolldebut som Isolde. Glansen i hennes höjdtoner kompletteras väl av Jesper Sälls skuggigare tenor. Också de mindre rollerna porträtteras övertygande: Elisabeth Leysers Brangäne blommar till exempel ut i andra akten och Joa Helgessons Kurwenal i den tredje. Hans sårbart intima spel mot den hålögde Tristan är en av de finaste detaljerna i denna ofta hypnotiskt fascinerande föreställning. 

Folkoperans våghalsiga projekt förtjänar sannerligen att ses av långt fler än gällande restriktioner tillåter. 

Av Axel Englund

Axel Englund är professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är Deviant opera: Sex, power, and perversion on stage (2020). Det här är hans första text som kritiker på Expressen Kultur.

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.