Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lyckad jakt på den försvunna klangen

Agneta Eichenholz. Foto: Monika Rittershaus.
På bordet Klas Hedlund som en Chevalier/en tvivelaktig individ. Runtomkring – det lysande körkollektivet. Foto: Monika Rittershaus.
Ur ”Der ferne Klang”. Foto: Monika Rittershaus.

Den hopplösa musikersnubben är en arketyp.

Gunilla Brodrej ser honom göra sitt livs misstag i en mycket vacker föreställning på Kungliga Operan.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jättevackert, men jättelångt. Jag kommer till den fabulösa Agneta Eichenholz i huvudrollen, men så kan man sammanfatta Franz Schrekers förföriskt klingande opera från 1910 som hade premiär på Kungliga Operan i Stockholm i går. Hans opera ”Der ferne Klang”, ”Den fjärran klangen” har haft en sorts revival de senaste tio åren. Inte konstigt. Verket både låter och verkar bekant. Som en försummad gammal släkting. På 1920-talet var Schrekers musik lite för ospännande och romantisk för den kulturella parnassen och på 1930-talet var han för judisk för den rådande politiska opinionen. Det fanns alltså nazistiska skäl till att Schreker fasades ut ur musikhistorien. Han dog dock 1934 före det verkliga maktövertagandet. 

I P2, som sänder operan live, säger kommentatorn att Svenska Dagbladets kritiker Moses Pergament uppskattade musiken till ”Der ferne Klang” då den hade premiär första gången på Stockholmsoperan 1927, men att han tyckte texten var banal. Musiken är verkligen enastående, på ett intagande vis. Låter som den opera Gustav Mahler aldrig skrev. Lite Wagner, lite Puccini och lite Alban Berg. Med impressionistiska inslag.

Lager på lager med kör, drömska klanger och fyllig instrumentering gör att man blir som hypnotiserad. Texten liksom sipprar ner genom partituret och försvinner medan ögonen vilar i det tyska teamets sällsamt snygga scenbilder. Ack, de smakfulla kostymerna och den ledighet med vilken kören agerar! Ändå vandrar tankarna i väg.

Lager på lager med kör, drömska klanger och fyllig instrumentering gör att man blir som hypnotiserad.

Men det är inte mycket regissören Christof Loy tar i som blir banalt. Redan med den scenografiska idén, en stökig bänkrad framme vid scenkanten, med ryggar vända mot publiken, kommunicerar han att här är ett ytterligare lager lagt till berättelsen om kärlek med förhinder. En teater i teatern. Det som händer på scenen händer i Fritz, kompositörens, huvud. Det är där operan vi ser växer fram.

Daniel Johansson och Agneta Eichenholz. Foto: Monika Rittershaus.

Denne Fritz, spelad av den utmärkte tenoren Daniel Johansson, är på jakt efter en förlösande fjärran klang. En metafor för det rastlösa sökande som förhindrar oss från att fånga dagen. Fritz är som den där hopplösa musikersnubben som kan vara supercharmig om han vill men för det mesta inte vill det utan hellre gasar omkring på sin egotripp av komplexa beats och feta harmonier.

Grete å sin sida, superstjärnan Agneta Eichenholz som äntligen fått en stor operaroll här i sitt hemland, är desperat av en annan anledning – hon behöver bryta sig loss från sin hopplösa familjesituation. Far är försupen och mor uppgiven. Och då är Fritz användbar som hennes nödutgång. Men han sviker, vänder henne ryggen och svajar i väg på sin väg mot klanghimlen. Pappan gifter bort Grete till värdshusvärden varpå hon flyr rakt i armarna på bordellmamman, den coola Miriam Treichl och hennes extravaganta stall.

Superstjärnan Agneta Eichenholz som äntligen fått en stor operaroll i sitt hemland.

Librettot liknar många andra romantiska operaberättelser: Kvinnor som går under när de börjar ta kontroll över sina liv och sin sexualitet. Män som är fullkomligt hjälplösa av vilsenhet eller kvinnodyrkan. 

Så Moses Pergament hade lite rätt för 90 år sedan. 

Men det man får uppleva på Stockholmsoperan just nu är ändå opera i dess bästa mening. Och det gäller inte bara ljuvligt fria sopranen Agneta Eichenholz utan alla inblandade, inklusive kören som Loy ägnat extra omsorg och uppmärksamhet, det märks. 

Orkestern under ledning av schweizaren Stefan Blunier spelar det komplexa partituret och alla dess lager med enorm övertygelse och känslighet. De oräkneliga tempobytena sker sömlöst. Och Loys idé för verket skrivs inte på publikens näsor. Allt är drivet av en stark känsla. Castingen solid in i minsta biroll. Starkast lyser förstås kärleksparet, Agneta Eichenholz och Daniel Johansson som båda har en direkthet och äkthet i sina expansiva röster som gör att man faller handlöst för dem. Och köper deras smått överspända kärlekshistoria. Även om texten kanske är en smula banal. Även om man blir lite sömnig ibland. Fördjupningen finns i musiken, kanske just i en klang från ett svåråtkomligt fjärran. 

Opera

Der ferne Klang

Av Franz Schreker

Regi Christof Loy

Dirigent Stefan Blunier

Scenografi Raimund Orfeo Voigt

Kostym Barbara Drosihn

Ljus Olaf Winter

Dramaturg Yvonne Gebauer

Kungliga Operan

P2 opera live

Speltid 3.20 t.

Gunilla Brodrej är redaktör och kritiker på Expressen Kultur.

I tv-spelaren ovan visas ett samtal om ljudböcker från Bokmässan i Göteborg. Medverkande är Martina Montelius och Jonas Karlsson. Moderator: Gunilla Brodrej.