Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Andrea Edwards är elektrisk i "Dogville"

Andrea Edwards och David Fukamachi Regnfors. Foto: Mats Bäcker
Hanna Johansson är kritiker på Expressens kultursida. Foto: PRESSBILD.

Hanna Johansson ser "Dogville" på Folkteatern i Göteborg.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Det har gått 15 år sedan Lars von Triers "Dogville" hade biopremiär. En avantgardistisk hypervåldsrulle med form lånad av tv-teatern, inspelad i en studio i Trollhättan där titelns stad i stort sett bara bestod av kritstreck på marken.

När den nu går upp på Folkteatern i Göteborg känns det helt självklart att den ska spelas på scen. Regissören Frida Röhl har en hyllad uppsättning av" Den goda människan i Sezuan" i bagaget, och med den delar "Dogville" de centrala, moraliska frågorna: vad är godhet, vad är ondska? Och när når nåden sin gräns?

Idén om nåd reflekteras i Charlotta Nylund och Carina Perssons otroliga scenrum, inramat av kyrkbänkar från vilka publiken bevittnar allt. Och nåd är bokstavligen namnet på "Dogvilles" huvudperson Grace (Andrea Edwards), en kvinna på flykt som en dag dyker upp i den slumrande staden där vägen tar slut. Hon övertygas att stanna av Tom (David Fukamachi Regnfors), en aspirerande författare som är upptagen av Dogvilles moraliska upprustning. Nu kan han använda Grace som ett test eller som en illustration. Kan stadens invånare hysa och hjälpa denna främling?

Arbeta mer

Svaret är ja, men inte utan motprestation. Hon lyckas vinna deras tillit genom att utföra olika sysslor, blir till och med ganska uppskattad och omtyckt. Men när hennes porträtt dyker upp på först en efterlyst-, sedan en misstänkt-affisch börjar folket i Dogville skruva på sig. Fastän de egentligen tror på hennes oskuld kommer de överens om att hon nu ska arbeta mer och för mindre lön. Tom levererar denna nyhet med kroppsspråket hos en undanglidande politiker. Folkets oro måste, så att säga, tas på allvar. 

Om första akten – där allt detta etableras – stundtals är lite stökig, med premiärnerver som lyser igenom här och var, bryter det i andra akten ut den bästa sortens kontrollerat kaos. Grace utsätts för allt grövre övergrepp. Man slår sönder hennes ägodelar, man kedjar fast henne och bedyrar att det absolut inte ska ses som något slags straff, bara en säkerhetsåtgärd. 

Fysisk rollprestation

Andrea Edwards gör en oerhört fysisk rollprestation där hon kastar sig mot golvet så det yr om gipset från sönderslagna figuriner, springer över scenen så att kedjorna skallrar. Hon är elektrisk som Grace, lika övertygande som offer och som iskall bödel i pjäsens brutala final. För där tar nåden slut.

Det är tacksamt att dra paralleller mellan "Dogville" och flera aktuella samhällsdebatter, att som Tom använda den som illustration. Men här finns ingen tillfredsställande sensmoral. Vad Frida Röhl med ensemble däremot påminner om är att i botten av diskussioner om migrationspolitik, strejkrätt eller sexuell frihet vilar alltid de större frågorna om vad som utgör ett värdigt liv, och vem som förtjänar det, och varför. 

Det är estetik och etik i sällsynt lyckad förening. 

 

TEATER

Dogville

Av Lars von Trier

Regi Frida Röhl

Scenversion Chistian Lollike

Översättning Staffan Julén

Rumsligt grundkoncept Charlotta Nylund, Carina Persson

Scenografi och kostymdesign Charlotta Nylund

Ljusdesign Carina Persson

Maskdesign Susanne Åberg

Dramaturg Magnus Lindman

Komposition och livemusik 'Californiaman' Joel Igor Hammad Magnusson

Folkteatern Göteborg

Speltid 3 t.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!