Allt kan hända i den här föreställningen

RECENSION. Redan i Unga Klaras foajé presenterar sig familjen med buller och bång, pratar i mun på varann och avbryter. Huvudpersonen 8-åriga Tuma ska med sina två mammor Maia och Kimmen som är ihop, pappa Luthando, mormors pojkvän, brorsan Nino och tvillingarna plus kusinerna berätta historien om Tuma. 

Tuma är besatt av rymden, svarta hål och stora smällar, Nino av insekter och styr upp alla med sina omständliga påpekanden om däggdjurs beteenden. Mamma Maia är rullstolsburen, kusinerna har Downs syndrom och vännen Catrine kortväxt, pappa pratar gärna engelska och mormors kille har flätor. Variation och mångfald är bara förnamnet i denna sprakande fusion mellan Unga Klara och Mosaikteatern, en teater där funktions-varierade arbetar med scenpedagoger. 

Väl inne i salongen med scenograf Jenny Kronbergs stora svarta cirkel till scengolv liksom mitt i universum med stora meteoriter hängande i det höga taket ligger Tuma, denna andra premiär spelad av Ronya Basaran Tosun, i sjuksängen med en droppflaska som lyser blått och magiskt. Tuma är sjuk, allvarligt sjuk och alla på sjukhuset bara sticker och undersöker hela tiden. 

Samtidigt är alla andra hos mormor som också ligger på sjukhus, hos Tuma finns bara tvillingarna som för dagen utklädda till tvättbjörnar klagar över dåligt wifi. ”Varför vi är tvättbjörnar? Skit i det du, så lever du längre!”. Alma och Tuva Huss är helt ljuvliga som krassa ungdomar och vill gärna retas och låtsas sätta tänderna i Tumas marsvin Ingegerd. 

Tuma får nog, hon vill till mormor och tar i rymningen från sjukhuset med sin trasdocka som plötsligt blivit enorm, stöter på Karon som tutar i sin lur - ”jag har en beställning på leverans här” - allt kan hända i detta teaterns och fantasins parallella universum.

Mycket är väldigt roligt i Gustav Deinoffs uppsättning, som popbandet med kusinerna ledda av den fabulösa Catrine Lundell, som inte alls vill åka till Hades utan hellre till Eskilstuna och spela. Men mycket är också väldigt allvarligt. För det handlar ju om döden på olika vis; ett barns möjliga, en mormors definitiva (Evabritt Strandbergs inspelade röst som mormor i världsrymden går inte av för hackor!) och ett marsvins nästan lika sorgliga död. 

Och alla dessa variationer i hur att vara människa smälter bara in och är inte alls ett självändamål.

Det som på typiskt Unga Klara-vis kan te sig kaotiskt och spretigt formar ändå en struktur och en mening. Föreställningen, fylld med sång och rörelse, rymmer ett slags musikalens sentiment, där Mikael Karlssons musik och koreografen Sindri Runuddes skapar moment av ett ordlöst gestaltande som berikar – icke blott ett illustrerande avbrott. 

Och alla dessa variationer i hur att vara människa smälter bara in och är inte alls ett självändamål - det ”handlar” inte alls om det. Det här är en teaterföreställning för alla från sju år och uppåt om att leva och dö. Helst inte som barn men mycket sannolikt som gammal. Det där som är för alla lika. 

Som mormors sång till Tuma slutar:

”Sugas in och spottas ut. Allting ska bli bra till slut.” 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.

Lunch med Montelius: ”Utan hänsyn”

KULTURPODD. Så känns det att vara med i Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Så hanterade Annika Hallin sin förekomst i Lars Noréns dagböcker. Dessutom – kända personers oväntade cv.