Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Allan Edwalls gamla teater riskerar att dö

Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren
Allan Edwall och maskerna till Kung Oidipus av Sofokles på Teater Brunnsgatan 4 1987.Foto: Mattias Edwall/Teater Brunnsgatan 4.

Nedstängningen under pandemin avslöjar den rådande synen på kulturens roll.

Martina Montelius förväntar sig en utvidgad programförklaring från Amanda Lind.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT. Det har funnits en tid, även om kanske få minns den, då kultur i Sverige ansågs vara en bärande del av varje människas bildning och väg genom livet. I dag är det mer eller mindre självklart att kultur är, som Jonas Gardell uttrycker det i sin text på denna sida 3 augusti, ”grädden på moset, något trevligt till kaffet”. Eller som den ibland hörts kalls av högerdebattörer, ”friska vuxnas fritid”, som egentligen inte borde finansieras via skattsedeln överhuvudtaget. 

Jag ser samma svårigheter som Gardell med vårt nuvarande predikament; som teaterchef kan jag i dag inte kontraktera skådespelare och annan personal på min teater, eftersom jag inte får sälja biljetter för att finansiera deras löner. Om vi inte snart får välkomna publik igen, eller ett konkret stöd utformas så att vi kan spela med lägre intäkter, riskerar den teater som grundades av Allan Edwall 1986, och efter hans död 1997 drevs i tretton år av Kristina Lugn, att upphöra nästa år. Resurser att vila på lagrarna en säsong till finns inte. 

Och givetvis kan inte heller institutioner klara sig med 50 sålda biljetter per föreställning hur länge som helst.

Det vore en kulturarvsförlust och en katastrof för oss, och sker det med samtliga mindre teater med samma villkor innebär det att den undervegetation som så tydligt inspirerar större scener, driver debatten framåt och odlar nya konstnärskap upphör att existera. Och givetvis kan inte heller institutioner klara sig med 50 sålda biljetter per föreställning hur länge som helst. Mycket riktigt betyder det slutet för oerhört många verksammas försörjning inom kulturen. Men ännu högre är priset på samhällsnivå, för alla de människor som söker sig till kulturen för bildning, debatt och livsinnehåll. 

Stockholmsbuss 4 augusti.

Jag kan inte röra mig genom en fullpackad buss utan att se närmare 30 år av publikkontakt framför mig. Alla oräkneliga teaterföreställningar där en hel salong tystnar och drar efter andan när salongsljuset släcks, och diskussionerna sprakar genom lokalen i pausen. Den särskilda koncentration, ibland närmast andakt, som uppstår när vi sitter i samma rum som skådespelarna som arbetar på scenen, allt oväsentligt är bortskuret och endast destillerat liv och klara tankar ryms i luftrummet. Den upplevelsen går inte att ersätta med streamade versioner, hur man än bär sig åt. 

Kultur är frånvaro av distraktion, det är utmaning och obehag, konfrontation med de tidlösa frågorna och de aktuella konflikterna, utan raster mellan avsändare och mottagare. Kultur är också ett av få verksamma botemedel mot existentiell ensamhet. Ögonblick då vi i skydd av mörkret kan se andra människor gestalta det vi kanske inte kan tala om med någon. Vad händer, i det långa loppet, med ett samhälle där allt detta är borta? I verkligheten innebär det en kulturapokalyps med långtgående skadeverkningar på det offentliga samtalet, och på människors liv. 

Amanda Lind.Foto: FREDRIK WENNERLUND / STELLA PICTURES

Jag är inte, som Jonas Gardell, säker på att Amanda Lind behöver avgå. Problemet är ovissheten. Och nu jag önskar jag mig, utöver det självklara behovet av besked om huruvida hösten på våra scener går att rädda, en utvidgad programförklaring från vår kulturminister inom de stipulerade veckorna hon nu sagt att det ska ta. En djupgående redogörelse för vilket förhållande till kultur vi vill att Sverige ska ha. Svängrummet för mindre kulturverksamheter har stadigt krympt sedan många år, i takt med att kultursynen från politiskt håll först blivit mer kommersialiserad under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister, och sedan mer nyttoinriktad under Alice Bah Kuhnke. Kulturen är dock varken en korvkiosk eller en värdegrundsskola. Den är inte en nyttoprodukt alls. Ur det perspektivet är det kanske svårare än någonsin att passa in kulturen i vårt samhälle, som i övrigt är så fixerat vid mätbara resultat och tydliga målbilder. Och därför är den också viktigare än någonsin att skydda och bevara. 

Mer än något annat handlar det om vår publik, och om kulturens framtida roll i Sverige.

Hur katastrofal situationen än är för oss kulturarbetare är det inte främst för vår skull en klar och noggrann plan behövs för hur vi ska hålla våra verksamheter vid liv. Mer än något annat handlar det om vår publik, och om kulturens framtida roll i Sverige. Vi är på väg att förlora stora delar av en av hörnstenarna i ett levande, fungerande samhälle. Läget är urakut. Snarare än att kulturministern avgår föreslår jag att regeringen går ut med en förnyad handlingsplan. Det den måste innehålla är riktade medel som gör det möjligt för teatrar att spela föreställningar även för mindre publik, utan att gå i konkurs. Man måste helt enkelt täcka upp för de förlorade biljettintäkterna, så att det blir möjligt att producera teaterföreställningar och annan scenkonst som kan spelas för färre personer åt gången. Det enda alternativet är att vi dubblar våra biljettpriser, vilket skulle omintetgöra själva meningen med subventionerad kultur: att publiken har råd att ta del av den. Klockan tickar. 

Händer inget konkret när regeringen lämnar besked om ett par veckor kommer vi att vakna till ett kännbart förändrat Sverige redan år 2021. 

 

Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressen Kultur. Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.