Alla borde sjunga opera på Värmlandsoperan

Viktor Johansson, Anna-Maria Krawe i ”Gianni Schicchi”.
Foto: Olle Renklint
Fredrik Sjöstedt, Marcus Jupither, Emma Johansson i ”Gianni Schicchi”.
Foto: Olle Renklint
Anna-Maria Krawe och Victor Ternvall i ”Pajazzo”.
Foto: Olle Renklint
Foto: STOCKHOLMS UNIVERSITET

Värmlandsoperan spelar de italienska enaktarna ”Gianni Schicchi” och ”Pajazzo”.
Axel Englund får en ojämn men bitvis underhållande upplevelse i Karlstad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Var går gränsen mellan föreställning och verklighet? Ofta rakt genom operans kärna. Särskilt det sena 1800-talets verismo lät den gärna överskridas vid tragiska höjdpunkter, som när Toscas älskade skall spela död men blir avrättad av riktiga kulor. Annars är det mest berömda exemplet Leoncavallos ”Pajazzo”, där den svartsjuke Canio sminkar sig till pajas och mördar sin hustru mitt under pågående föreställning. Clownskräck, någon?

I Wermland Operas nya produktion är ”Pajazzo” den första av två enaktare som trängs på den lilla scenen. Mellan ensemble, sceneri och orkester finns egentligen inte plats för mer än ett halvkonsertant framförande. Men Ole Wiggo Bangs regi använder utrymmesbristen för att blanda ihop skådespel och verklighet: kören slår sig ned i salongen som försenad operapublik och dirigenten Fredrik Burstedt tar plats i skådespelet och ackompanjerar själv på violin när föreställningen-i-föreställningen drar i gång. 

Ole Aleksander Bangs Canio levererar med lagom desperation och ”Vesti la giubba” blir som alltid en showstopper, medan Nedda (Anna-Maria Krawe) ibland svajar i sitt högre register och försvinner i det lägre. Ofta vill skådespelet inte riktigt övertyga om sin verklighet, men Anton Ljungqvist imponerar som Tonio, styckets vanskapte incel som avslöjar Neddas otrohet för att hon försmått honom. Han både inleder och avslutar och utgör på sätt och vis operakonstens egen röst: den som envist gräver avgrunder av förtvivlan, våld och död åt sina karaktärer. 

Den här kvällen mördar Canio dock varken sin hustru eller hennes älskare. Efter att ha supit sig full och självskadat vid sminkbordet försöker han strypa henne med sitt bandage, men lägger sig sedan och förblöder medan älskarna strosar i väg. Vare sig avsikten är att väcka mer sympati för Canio eller att ta udden av styckets misogyni genom att inte göra våldsdådet till klimax blir det inte så lyckat rent dramaturgiskt. 

...alla möjligheter till buskisspel som ivrigt plockas upp i regin.

Efter paus följer farsen ”Gianni Schicchi”. Det är inte Puccinis minst triviala opera, men komiken är välkomponerad och rymmer alla möjligheter till buskisspel som ivrigt plockas upp i regin. Storyn kommer från ett par strofer i Dantes ”Inferno”, där Schicchi irrar omkring och tuggar på folk längst ner i den åttonde kretsen som straff för just de påhitt som skildras i operan. 

Donatis snikna efterlevande vill ha hjälp med att fuska bort det testamente som skänker hans rikedomar till en munkorden, varvid Schicchi förstås ser till att det mesta tillfaller honom själv. Marcus Jupither gör en bullrigt underhållande Schicchi. Hans dotter Lauretta är en roll vars totala karaktärslöshet kompenseras av det rara örhänget ”O mio babbino caro” (”Min söta lilla pappa”), här fint framfört av Emma Johansson

I stycken som ”Gianni Schicchi” är det kutym att släppa skönsången för humorns skull – gott så, men här och var närmar sig rösterna musikal där de borde sjunga opera. Möjligen är modersmålet ett ovant operaspråk för en del sångare. Lite besvärande är det också att ”Pajazzo” framförs på italienska men ”Gianni Schicchi” i översättning där haltande betoningar och omvända ordföljder snubblar över varandra. 

En bonus är att vi får höra Puccinis vackra stråkkvartett ”Crisantemi”, ett stycke sorgemusik som här får bli rekviem över den måttligt saknade Donati. Må han vila i frid. 



Opera

PAJAZZO & GIANNI SCHICCHI
Pajazzo av Ruggiero Leoncavallo

Gianni Schicchi av Giacomo Puccini
Regi Ole Wiggo Bang

Dirigent Fredrik Burstedt

Musikalisk bearbetning Johannes Gustavsson

Scenografi Karl Runqvist och Erika Öhman

Ljusdesign Jakob Larsson

Kostym Lisa Durán

Mask och peruk Elisabeth Näsman

Med Ole Aleksander Bang

Ole Aleksander Bang, Anna-Maria Krawe, Anton Ljungqvist, Viktor Johansson, Victor Ternvall, Emma Johansson, AnnLouice Lögdlund, Rebecca Fjällsby, Anna Andersson Blomqvist, Sofia Källvik Sjöstedt, Fredrik Gustafsson, Fredrik Sjöstedt, Björn Thudén, Marcus Jupither, Emma Johansson

Wermland opera

Speltid 2.45 t.


Av Axel Englund


Axel Englund är kritiker på Expressen Kultur och professor i litteraturvetenskap. En av hans senaste böcker är ”Mörkerstråk. Lyrik och musik i det tyska nittonhundratalets skugga” (2020). 



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=95264&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil.