Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Alla älskar Maggan men ingen älskar facket

Maggan (Josefin Neldén) och Ethel (Anna Bjelkerud) i "Vår tid är nu". Foto: SVT
Maggan Nilsson (Josefin Neldén) i "Vår tid är nu".Foto: SVT
Foto: OLLE SPORRONG
Foto: Maximilian Mellfors

Facklig kamp är intressant så länge den är nostalgisk.

Maria Edström konstaterar att det är ganska tyst om arbetslivet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FACKET | KOMMENTAR. Nuförtiden verkar facklig kamp föredras i ett nostalgiskt skimmer – förr när allt bara kunde bli bättre. Att beskriva dagens villkor är knöligare, kanske för att det då skulle bli klart som korvspad att det till och med blivit sämre. I en värld av SMS-daglönare, firmor i vardagsrum, folk som får söka sina egna jobb på nytt, överarbetande fast anställda som blir galna av konsult-rappakalja, kroppsarbete som fortfarande dödar och bryter ner hälsan – kring detta råder det mest tyst förstämning. Att fackligt arbete runt om i världen dessutom är lika hotad som press-och yttrandefrihet är talande. Alla totalitära regimer förbjuder fackföreningar. 

SVT:s flaggskepp

Under metoo försökte en del tala om arbetsmiljö mer generellt, men den debatten tog aldrig riktig skruv. Desto intressantare är det därför att tv-serien "Vår tid är nu", som ju handlar om en arbetsplats, en restaurang, har blivit SVT:s publika flaggskepp. Arbetets villkor verkar faktiskt vara en fråga som engagerar folk. Ägarfamiljens inre strider känns mer uttjatade.

Nej, det är Josefin Neldéns Maggan och hennes fackliga uppvaknande och kamp som jag följer andlöst; att bli näpst av manliga "kamrater" och att hyra ut utländsk arbetskraft till underpris är uppenbarligen inget nytt. I senaste avsnittet har Maggan fått ett erbjudande att bli politisk broiler i Stadshuset, nej stopp - fortsätt i facket och bli ordföranden i Hotell & restaurang! 

Jenny Wrangborgs "Kallskänken"

På 1970-talet jobbade jag i en näröppetbutik, en föregångare till den amerikanska kedjan. De hade utarbetat ett sinnrikt schema där man, oftast helt ensam, jobbade fyra timmar per dag i tre-skift, men bara hade en hel dag ledig i veckan. I dikten "Den som bråkar får gå" i Jenny Wrangborgs diktsamling "Kallskänken" frågar arbetskamraterna, närmast viskande om det stämmer, det där om raster i kollektivavtalet. Wrangborg slutar dikten: 

det är Sverige 1918

det är Sverige 2010

inga segrar ännu vunna.

Så att se Kamraternas uppsättning av  "Kallskänken" på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm gör mig härligt upplivad – att det kan handla om kroppsarbete utan att allt måste bli så där socialrealistiskt och liksom baktungt. Här står poeten Jenny Wrangborg själv på scen och reciterar ur sin diktsamling medan den trehövdade ensemblen runt henne gestaltar, sjunger och dansar fram diktraderna. Men så har den egensinniga gruppen Kamraterna fattat att scenkonst och lyrik rimmar alldeles särskilt bra och Wrangborgs dikter är pricksäkra scener. Om hur man inte tror sig behöva facket, om hur chefen har sin dator kopplad till kassan eller att redan vid 25 år ha en axel som krånglar. Pressen, stressen, känslan av att vara utbytbar – de lovar en stamkund att "i morgon kommer vi tillbaka, men sen orkar vi nog inte mer".

Svetlana lärde upp mig

Jag känner igen mig så i föreställningens rappa repliker och det där rytmiska, kroppsliga flödet som finns i ett cafe eller en restaurang – ett annat jobb jag hade i unga år. Jag har också känt denna kroppsarbetets kollektiva tjusning och fasa. Svetlana från Jugoslavien (så länge sen var det!) lärde upp mig i servering, killar i baren uttryckte – efter ett otal white russians – en stark önskan om att knulla och jag kan fortfarande bära tre tallrikar med mat på en arm. Ett jämförelsevis rätt beskedligt kroppsminne. 

Senare i livet var jag fackrepresentant – man blir inte alltid poppis. Ett samhälle som bygger på att bli "gillad" gynnar inte alltid facklig kamp. Man har inte, som Maggan, en tv-publik som älskar en.

 

Maria Edström är kritiker på Expressens kultursida.