Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Kristofs gåtfullhet fångas inte så lätt

Simon Reithner i "Den stora skrivboken".
Foto: Maria Lilja
Simon Reithner i "Den stora skrivboken".
Foto: Foto: Maria Lilja

Agota Kristofs roman ”Den stora skrivboken” har blivit teatermonolog på Uppsala stadsteater.

Maria Edström känner sig kluven inför uppsättningen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Vad handlar Agota Kristofs roman ”Den stora skrivboken” egentligen om? Om ett par tvillingpojkar i östra Europa och deras hårda uppväxt hos sin lika hårda mormor under krig och ockupation på 1940-talet? 

Eller om att börja skriva, att uppfinna ett språk utifrån en ordbok, ett språk utan känslor; ”vi ska beskriva hur saker och ting är, det vi ser, hör och gör” som Kristof skriver (översättning Marianne Tufvesson). Kristof flydde till Schweiz under Ungern-krisen 1956, började sedan skriva på franska under resten av livet i exil. Ett språk som hon lärde sig genom ordböcker och hennes franska är knapp, egenartad och performativ – det är själva skrivakten som skapar världen.

På Uppsala stadsteaters lilla scen består scenografin av bladen ut skrivboken liksom vikta över scengolv och fond, sitter man nära kan man nästan läsa texten. Det är vackert att själva orden, skriften står i centrum. Tvillingarna spelas av skådespelaren Simon Reithner som också står för dramatiseringen, regi och scenografi tillsammans med Emil Brulin. Två resväskor och ett extra par kängor markerar att de är två och det är genomgående ett ”vi” som talar. 

Så mycket känns helt rätt men jag är ändå kluven till uppsättningen. Reithners avskalade replikföring i snabbt tempo, sparsam mimik och kroppsrörelse snarare illustrerar än gestaltar textens natur. Och lockelsen i att dramatisera, tala med olika röster och att göra själva handlingen, fabeln viktigast – en fälla vid inscenering av romaner – är uppenbarligen svår att motstå. Men då skapas inte en sällsam värld utan scenen reflekterar ett slags intrig. 

Att det sen handlar om barn som under vedervärdiga betingelser raskt tvingas bli såväl vuxna som onda och goda i en enda pragmatiskt röra är ju å andra sidan ofrånkomligt drabbande. Men det förbryllande och gåtfulla i Agota Kristofs sätt att skriva hade jag velat se få sitt motsvarande sceniska uttryck. 


TEATER

DEN STORA SKRIVBOKEN
Av Agota Kristof

Översättning Marianne Tufvesson

Dramatisering Simon Reithner​​​

Regi Emil Brulin och Simon Reithner

Ljus Mats Öhlin

Medverkande Simon Reithner

Uppsala stadsteater

Speltid 1.5 t.


Maria Edström är kritiker på Expressen Kultur.


De kommer sondmata Lisa Nilsson

https://embed.radioplay.io?id=102825&country_iso=se

PODCAST. Kulturlivet har fått nog, Martina Montelius ofrivillige halvbrors nya självbiografiska roman leder till en fantastisk idé. Dessutom: Gunilla Brodrej tittar konstigt på Lars Lerins nya tv-serie.