Jag hade lyckats dyrka upp en sådan där betalvägg som förvandlat OS i Rio till ett reservat. Nu satt jag där framför skärmen, nervös inför Sarah Sjöströms final på 100 meter fritt. Förorten låg nedsläckt utanför. Bilderna från simhallen kom fram i rutan. Simmarna kom in. Och så fort jag fick se Sarah Sjöström blev jag själaglad.
Det handlar inte om framgångarna, inte bara. Gulden i EM och VM, guldet nu på 100 meter fjäril är enorma prestationer, insatser som gör henne unik bland svenska simmare. Men populariteten, som gett henne Radiosportens Jerringpris både 2015 och 2016, handlar om något annat. För golfaren Henrik Stenson, eller seglarna kan ta guld, vinna Masters och allt möjligt men utan en chans att bli så populära som Sarah Sjöström.
Det handlar om klass
I grund och botten handlar det om klass. Att svenskarna, även dess bostadsrättsbelånade medelklass, sällan är mer än en eller två generationer från en ekonomiskt kargare småfolkstillvaro. I denna majoritet är fortfarande golf, ridning och segling, lerduveskytte och modern femkamp – överklassporter. Det är som rävjakt. Inget för oss.
De verkligt älskade idrottarna ägnar sig antingen åt fysiskt utmattande smärtsam individuell idrott – orientering, längdskidåkning, simning – eller oglamorös kollektivistisk sosseidrott som fotboll á la Lars Lagerbäck eller handboll som Bengan boys spelade den på 1990-talet – med "görkbörk" – och oerhörd lagkänsla.
Sarah Sjöström uppväxt i förorten Västertorp och Rönninge utanför Stockholm började simma som nioåring, och har sedan dess harvat på hallen dag ut och dag in. Ett pass före skolan och ett efter. Med dessa simpass, likt hemtjänstpersonalens delade turer, kan vi se framför oss hur hon traskat gångbanorna mellan hemmet och skolan och träningar i samma radhusförorter, med samma nyponbuskar och asfalterade skolgårdar som vi andra. Sjöström kommer från Lars Tunbjörk-land.
Mjölksyran dubbar idrottarna
Hon är stjärna i en idrott som liknar arbetarklassens och de lägre tjänstemännens slit. För det är nötandet, tristessen, mjölksyran som dubbar de ädlaste svenska idrottarna.
Det är den lilla glädjens estetik. Den outsägliga nåden av en bra mellantid, en finslipad vändning en torsdagsmorgon klockan 07.17 – idrott som vore den saxad ur en arbetardikt av Stig Sjödin.
Därför älskar vi också skidlöparen Johan Olsson, som likt en torpare i Väinö Linnas "Högt bland Saarijärvis moar", gnor på sitt löpband i månader isolerad från sin familj. Hans gnäll, hans värk, hans tvivel älskar vi, därför att det är äkta. Vi känner igen det från oss själva. Han hatar det. Och han bara måste fortsätta.
Håller vad hon lovar
Sarah Sjöström framstår trots all framgång också som så oförstörd. Inte medietränad som alla andra pampar och idrottsledare. Hon svarar rakt i sina kommentarer före och efter loppen. Tänk om svenska politiker vågade göra samma sak? När Sjöström inte känner för statusdistansen 200 meter fritt – trots silvret! – så säger hon det. Och vi håller med. Hon ska inte hålla på med något hon inte tycker om bara för att det är mer status!
Utanför slår porten igen efter tidningsbudet. Så har Sarah Sjöström gått i mål. En medalj till. Ett brons. En stund senare i den mixade zonen möter hon journalisterna och strålkastarljuset. Men så fort OS är över kommer hon att återvända till den kommunala simbassängen, till det ensamma slitet.
Hon kommer göra det hon har lovat.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.