Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser

Ingela Olsson och Noomi Rapace i Dramatenuppsättningen av Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika.

Johan Hilton läser Sara Stridsbergs Medealand och andra pjäser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

DRAMATIK
SARA STRIDSBERG | Medealand och andra pjäser (Medealand, Dissekering av ett snöfall, Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika) | Albert Bonniers, 463 s.

I sitt fina efterord till pjässamlingen Medealand skriver författaren Steve Sem-Sandberg att Sara Stridsbergs figurer befinner sig i ständig förflyttning. För att inte låsas fast i en norm eller i en roll måste de hela tiden röra på sig. Det är både en träffande och lite tveksam bild. I den mån som Stridsbergs, av makten beskurna, protagonister ens är förmögna till rörelse är den att jämföra med en laboratorieråttas språngmarsch i patriarkatets ekorrhjul snarare än en fri galopp över ängarna.
Stridsbergs Medea, Konunga-flicka och Valerie Solanas river sig blodiga mot heteronormativa taggtrådar. Deras fysiska och psykiska funktioner slås ut efter att ha blivit övergivna av en älskad och gör dem oförmögna att gå vidare. De sätter sig gång på gång upp mot samhällets ödesgudinnor i anspråket på att själva få definiera sina liv.

Det mest fascinerande är dock detta: de vägrar alla att acceptera spelreglerna som dikterats av en ansiktslös maktapparat. Och eftersom de varken tänker gå under eller anpassa sig till de relationella föreskrifterna - repliken "Skriv om lagarna!" återkommer i två av pjäserna - på det patriarkala schackbrädet blir de livsfarliga.
Samt tragiska. Precis som i det grekiska dramat har Stridsbergs protagonister i principiell och moralisk mening länge rätten på sin sida. För Jason är ju ett hjärtlöst svin. Andy Warhol och Paul Morrissey också. Men eftersom hjältinnorna fäktar hellre än flyr spelplanen sugs de till slut med av mansväldets våldsdyrkan och förvandlas till agenter som ser sig tvungna att utföra det otänkbara. Blir terrorister. Mördare.

För vad är ett Medealand värt om själva förutsättningen för att Jasons rike ska störtas är att hon tar deras gemensamma barn med sig i döden? Och vad vinner pjäsens Valerie Solanas på att dra pistol mot Andy Warhol när denna handling för evigt kommer att kasta en skugga över hennes litterära och politiska gärning? (Att Norman Mailer knivhögg sin fru och William S Burroughs rentav hade ihjäl sin har, mig veterligen, inte haft samma hämmande effekt på deras eftermäle, snarare tvärtom.)
Tidigare i vintras reste sig alla de som vanligtvis brukar hävda klassikernas eviga aktualitet som en man i protest mot Turteaterns uppsättning av Scummanifestet. Jag önskar att de i tur och ordning hade läst Euripieds Medea, Sara Stridsbergs Medealand och till slut Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika.
Då hade de möjligen dämpat sin retorik något. Medea finns bland oss överallt och i alla tider. Farligt blir det först när vi inte längre vågar lyssna på henne.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!