Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sara Paborn: Tuppen och havet

Sara Paborn Foto: Ulf Hinds
Aase Berg är inte helt nöjd med Sara Paborns nya roman Tuppen och havet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

ROMAN
SARA PABORN | Tuppen och havet | Brombergs, 305 s.

Jag har en känsla av att Sara Paborn skriver feelgood. Jag antar att det är meningen att man ska må bra av det. Sara Paborns nya roman Tuppen och havet är en löst hållen uppföljare till den positivt mottagna debuten Släktfeber, och författaren har fortfarande varm humor parad med en diskret men egentligen ganska brutal svartsyn i tonfallet. Gränsen mellan elakhet och ömhet i iakttagelsen av andra människor är hårfin, och Paborn balanserar ofta briljant på den.
Men jag mår inte alls bra hela tiden. Titt som tätt känner jag stänk av saker som jag inte tror det är författarens avsikt att jag ska känna: Surhet. Koncentrationstapp. I vissa lägen ren och skär ilska över hur berättarrösten handskas med och försöker styra mig som läsare. Jag känner rentav sorg över möjligheterna till existentiella bråddjup som gång på gång går förlorade i den bortskojande övertydlighetens spår.
Paborn ägnar sig åt lågmäldhetskomik men tar i så mycket kring sitt eget koncept att jag ofta tappar förtroendet för det. Litteratur är alltid manipulation, men jag vill inte veta om det när jag läser. Jag vill inte ha alltför många markörer om lågmäld charm när de surmulet kufiga vardagstomtarna som befolkar Paborns universum blinkar konspiratoriskt, drar sig tankfullt i örsnibbarna och kastar vemodiga blickar.

Den inledande storyn är besvärlig. En jobbigt skränande tupp härjar hos grannen, en världsberömd fotograf som tycker stridstuppar är bra husdjur. Första halvan av berättelsen fokuserar på det idiotiska projektet att ta livet av tuppen. Jag förstår varför tuppstoryn behövs, men den är inte trovärdig en sekund, den är alldeles för infantil och reducerar karaktärerna från vuxna människor till barn i vuxenkroppar.
Huvudintrigen är alltså rätt styltigt uppbyggd. Något som funkar betydligt bättre är relationsdramat som pågår samtidigt. Berättarjaget har åkt till ön med sin pojkvän (samtidspoet, roligt parodierad), och inledningsvis är relationen mellan dem så trist och syskonlik att jag misstänker Paborn för bristande gestaltningförmåga.
Först efter ett tag fattar jag att den fullkomligt osensuella stämningen är ett medvetet grepp, för att kontrastera jagets lika snabbt uppflammade som inbillade förälskelse i en annan. Kärlekens spänning och brist på spänning är mycket fint och fingertoppskänsligt uppbyggd i texten.
Jag får nog nöja mig med det jag får av Paborns bok: den har inte ambitionen att vara existentiellt världsomstörtande, utan snarare smålustig och mysig. Dessutom har den ett språk som är både överraskande, rått och kul.