Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Sara Danius hade en förmåga att stjäla showen

Folkkär och en feministikon. Många vill hylla och minnas Danius.
Sara Danius på Nobelbanketten 2018. Hon blev 57 år.Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ

Karin Olsson minns Sara Danius.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IN MEMORIAM. Sara Danius hade en fantastisk förmåga att stjäla showen. Att hon, alldeles för tidigt, går bort bara två dagar efter de första Nobelprisen i litteratur – post krisen – är symboliskt för hur hon verkade i svensk offentlighet. 

Med kraft, och inte lagom.

När hon blev Svenska Akademiens första kvinnliga sekreterare gick hon snabbt från väletablerat namn i litteraturkretsar till rikskändis. Eller ja, närapå världskändis när metoo-skandalen bröt ut. Hennes stil var omisskännlig. Sträng, imposant, alltid med en kvinnlig touche.

Danius var inte bara professor i litteraturvetenskap, utan hade också en tjänst som professor i estetik. Hennes essäer i bland annat Dagens Nyheter var laddade med boklig bildning, men också med en ovanlig känsla för det sinnliga. För tingen, färgen, formen.

Alla gillade det inte. Det muttrades att hon tog för mycket plats.

Knytblusen, som hon först skaffade som en ironisk gest gentemot sina radikala studenter på Södertörn, kom att bli hennes signaturplagg. Kreationerna av Pär Engsheden, som hon bar i Svenska Akademiens högtidliga sammanhang, är också oförglömliga. Alla gillade det inte. Det muttrades att hon tog för mycket plats.

Sett i backspegeln känns det som att Sara Danius levde sina sista år med en särskild intensitet, kanske med vetskapen om att cancern kunde återkomma. Det fanns ingen tid att be om ursäkt för sig själv. Och varför skulle hon? Hon hade tunga akademiska meriter, som hon noggrant läste upp i sitt Sommarprat, då hon gav Horace Engdahl en svidande tillbakakaka.

Det är också detta som jag kommer att sakna mest. Den intellektuella självsäkerheten och retoriska briljansen. Meningsutbytet mellan henne och Horace Engdahl, som skrev en sällsynt hård artikel om henne på denna kultursida, tillhör vår tids mest episka kulturstrider. Den var så skoningslös och mästerligt formulerad att man nästan tappade andan.

Sara Danius insatser under Svenska Akademiens kris efter skandalerna med Forum och Jean-Claude Arnault lär gå till historien. Diplomatisk försiktighet var inte hennes grej, hon ville ha förändring. Efter djupa meningsskiljaktigheter fick hon lämna sin post som ständig sekreterare.

Därmed blev Danius ganska plötsligt en feministisk ikon; hon som tidigare fått kritik för att mest bry sig om döda vita män i sin forskning. Knytblusupproret fyllde torget utanför Börshuset i Gamla stan. Kulturministern skaffade egen rosett. Och metoo-berättelserna fyllde världens medier.

Bilderna när Sara Danius och Sara Stridsberg stolt, med blommor i famn, lämnar Börshuset den där kvällen är redan klassiska.

Mil från den självhögtidlighet som annars präglat de adertons sammankomster.

Jag minns det som skulle komma att kallas Danius avskedsfest. Det var den 11 april 2018 efter att hon hade delat ut Nordiska priset – ”lilla Nobelpriset” – till Agneta Pleijel. Det var första gången som jag var inbjuden till något av Svenska Akademien. Detsamma gällde många andra i rummet. Där var ovanligt många kvinnliga författare och yngre skribenter. Stämningen välkomnande och uppsluppen. Mil från den självhögtidlighet som annars präglat de adertons sammankomster.

Danius stal showen igen denna Nobelhelg. Vi var just mitt uppe i samtalet om Olga Tokarczuk och Peter Handke. Jag önskar så att hon hade kunnat delta.

 

Karin Olsson är kulturchef på Expressen.

Familjen bekräftade dödsfallet under lördagen.