Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Sara Abdollahi

Första gången böckerna räddade mig från helvetet

Sara Abdollahi Foto: OLLE SPORRONG
”Jag känner mig som en nattfjäril med tunga scharlakansröda ögon och en mjuk dunkappa – en fjäril på väg att slå sig ner i en ljuvlig buske”, skriver Virginia Woolf till Vita Sackville-West. Foto: Shutterstock / Shutterstock
Första gången är Expressens sommarserie.

Inför det nya decenniet skriver Expressens kulturskribenter om första gången - berättelser om att ta steget ut i det okända.

Sara Abdollahi vänder på dygnet, längtar efter rus och minns böckerna som räddat henne.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Rummet ligger i sensommarens blekröda ljus. Sommarljuset förändrar himlen. Den blir vacker som en barnteckning. Eller en dröm som har gått i uppfyllelse (inte min). Utanför min instängda lägenhet hörs ljudet av människor brusa i flock. Alla dessa till synes lyckliga. Människor som vet hur man lever. Det är en sommar man bara vill undvika när man är olycklig.

Jag är arbetslös och befinner mig i en svävande tillvaro efter att jag på grund av omständigheter tvingats avsluta mitt jobb. Den slags omständighet som tar på krafterna.

Jag vänder på dygnet. Tillbringar nätterna med att ligga och räkna ljusfläckarna tills de förvandlas. Blir till dag. Om dagarna försöker jag skriva. Redigera min existens. Det är omöjligt. Allt som kommer ur mig låter som något som skrivits av en osorterad b-författare på nedåttjack. När Bergmans demoner drev honom till att skapa som ett geni, driver mina demoner mig till nätter av sömnlöshet och dagar av skam. Drömmarna löper mellan en svettig madrass och en levande resårbotten.

Denna sommar känner jag mig allt annat än euforisk, pratig eller upphetsad.

Under denna sommar läser jag om Marcel Proust och hans experimenterande med sömn och vakenhet. Proust vände medvetet på dygnet. Sov mellan 8 och 15 på dagarna och skrev om nätterna. Efter 35-årsåldern tillbringade han större delen av sitt liv i sovrummet, alltmer påverkad av olika droger för att kunna somna och vakna. Där författade han sitt välkända mastodontverk ”På spaning efter den tid som flytt”.

Jag läser om Virginia Woolf och hennes brev till Vita Sackville-West som hon har inlett en kärleksrelation med. ”God natt nu. Jag är så sömnig med kloral sjudande i ryggmärgen att jag inte kan skriva längre, och heller inte sluta skriva – jag känner mig som en nattfjäril med tunga scharlakansröda ögon och en mjuk dunkappa – en fjäril på väg att slå sig ner i en ljuvlig buske.”

När Woolf 1928 skriver brevet befinner hon sig i ett rus av kloral. Det är meningen att kloralet skall få henne att slumra till. Men när hon överdoserar skapar det i stället eufori, pratighet och upphetsning. Experimenten har tolkats utföras för att bland annat nå de medvetandeströmmar som bryter upp det linjära berättandet i associativa djupkedjor som skapar det igenkännliga woolfska drömspråket.

Denna sommar känner jag mig allt annat än euforisk, pratig eller upphetsad. Ingenting tycks ta sig och bli livskraftigt. Oron växer inom mig, som en bekant smärta. Jag förlorar alla symptom som utmärker den levande.

Orden som staplas på varandra är en stege som går rakt upp till himlen.

Efter att ha läst om Woolf och Proust börjar jag längta efter att själv berusa mig. Experimentera med meskalin som Henri Michaux eller med hasch som Walter Benjamin. Jag vill skjutas bort från mig själv, rakt in i det okända. Människor som är olyckliga utvecklar lätt en beroendepersonlighet. Jag är en olycklig människa.

När jag lämnar lägenheten är det enbart för att gå ut och hämta bokpaket efter bokpaket. Ute stirrar människor som om något fruktansvärt hänt mig. Jag skyndar mig hem. Stänger in mig. Böckerna fyller ett motstånd mot tomheten. Orden som staplas på varandra är en stege som går rakt upp till himlen. Nina Bouraoui, Marie Darrieussecq, Ann Jäderlund.

Birgitta Trotzig med sin förmåga att genom språket skära skarpa snitt, ta sig in i ömkliga och utsatta människors liv, och blotta sociala mekanismers inkludering och utestängning. När jag läser Trotzig vill jag konvertera till katolicismen.

När jag läser om sorg och hemska händelser dämpas ångesten.

Det är ett sökande efter något. Men bara en författare räddar mig från helvetet – och skickar mig sedan tillbaka dit igen. Lars Norén. Att läsa dagböckerna är som att sitta fastfrusen i ett spökligt ljus. Jag maratonläser, slukar dem i det stockholmska ljuset som skiner eller skenar. Efter Norén förändras allt.

Jag rör mig genom staden med vidöppna pupiller. Lyssnar på det som sägs i alla tystnader. Kastas tillbaka till barnablicken. Barndomen är för mig tätt sammankopplad med en rädsla men också en öppenhet. Kassarna i mitt rum fylls med böcker från biblioteket, politiska böcker, historieböcker, romaner, böcker om utsatta flickor, vackra, hemska, sorgliga böcker.

Som Maria Gripes ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”. Om Nora som förlorar sina föräldrar och en vuxenvärld som ljuger för henne och säger att de är bortresta. När Nora tio senare flyttar till en ny lägenhet dras hon in i ett magiskt äventyr, som hjälper henne att slutföra sorgearbetet efter föräldrarna och finna sin egen identitet.

När jag läser känner jag ett ömtåligt organ skutta i bröstet och slå tiden i takt och otakt – mitt flickhjärta. Mörkret i mitt rum blir ännu mörkare. Men när jag läser om sorg och hemska händelser dämpas ångesten. I det okända finner jag min identitet.

Jag tror inte på stjärnorna, Gud eller spådomar. Men precis som andra har jag varit med om händelser som inte enkelt låter sig förklaras.

Det verkligt radikala vore kanske att behandla litteraturen som och i stället för droger, som ett upplösande av jaget där man både kommer nära och samtidigt slipper vara sig själv. Att, genom att öppna en bok, fly den pratiga verkligheten där det vi säger till varandra sällan verkar betyda något. Men det är en frihet förenad med risker. Du vet inte vad detta okända kommer att göra med dig.

Jag tror inte på stjärnorna, Gud eller spådomar. Men precis som andra har jag varit med om händelser som inte enkelt låter sig förklaras. Det har ofta hänt när jag läser. ”Att läsa är glädje och lycka att vara vid liv eller sorg att leva och framför allt handlar det om ett sökande”, som den chilenske författaren Roberto Bolaño skriver i sin postumt utgivna bok ”2666”. 

Den där sommaren var den första gången litteraturen både lyfte och gick under med mig. Men det var inte första gången den räddade mig, på sitt konkreta och obegripliga vis. Jag är 16 år gammal när jag svingar en tung och hård påse rakt mellan benen på en pojke. Det är inte meningen att han ska skadas. Vi går på gymnasiet i en liten stad, han är större och går några klasser över mig. Alla får reda på händelsen. Lärarna, våra skolkamrater, sjuksyster, hans och mina föräldrar.

Jag tänker inte tala om vad som hände sedan eller vad han heter. Det här är långt före Metoo. Men det som gör påsen tung och hård, som träffar min plågoande, det är böcker.

FÖRSTA GÅNGEN - TIDIGARE DELAR

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.