Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sanningen om Mana

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur gott syftet än är så kan man som journalist inte dikta ihop en berättelse.
Än mindre en kvinna.
Inte bara för att det skapar enorma trovärdighetsproblem, utan också för att risken finns att man tappar bort verklighetens kvinnor.
Debatten kring stödet till Mana har liknat en politisk kampanj mot en liten tidskrift vars åsikter inte delas av alla.
Men det behövs fler, inte färre kritiska röster i det svenska medielandskapet. Någonstans måste någon aktivt ge utrymme åt exempelvis kvinnors protester mot den förtryckande regimen i Iran. Dessa kvinnor finns men syns eller hörs inte så ofta, vilket beror just på censur och brist på mänskliga rättigheter.
Men Sharare Irani är inte en av dem – hon existerar nämligen inte. Hon är Babak Rahimis alter ego.
När jag började jobba på tidskriften Mana 1999 hade Rahimi redan hittat på Sharare Irani. Utåt sa han att hon mejlade sina artiklar till honom.
Men jag visste sanningen – att han själv skrev vartenda ord. Det var inget han höll hemligt för mig. Det var ju jag som var tvungen att fråga honom vilket namn han skulle välja att skriva under olika artiklar med. Ibland valde han sitt riktiga namn Babak Rahimi, ibland satte han dit namnet Sharare Irani.
Först tyckte jag mest att det var löjligt att använda en pseudonym, i stället för att verkligen släppa in fler kvinnliga skribenter.
Men det såg ju bra ut i tidningen. Den påhittade Sharare Irani var dessutom mycket tuffare än de riktiga kvinnor av kött och blod som jag intervjuade, som ju hade sina verkligheter och risker att ta hänsyn till.
Men är det ett feministiskt projekt att hitta på en kvinna som kan protestera mot kvinnoförtryck?
Enbart i Sverige finns massor av kvinnor som flytt från Iran just på grund av förtrycket där. Tyvärr är de en grupp som inte får mycket utrymme i medierna och sällan får möjlighet att själv formulera sina versioner. Mana sa sig ha ambitionen att göra dessa kvinnors röster hörda, vilket var en av anledningarna till att jag stolt tackade ja till jobbet på tidningen.

I slutändan blev
det likväl en man – Babak Rahimi – som tog sig medieutrymme och la orden i munnen på en ihopdiktad kvinna.
När Lawen Mohtadi nu gick ut i Neo och sa sanningen om den påhittade Sharare Irani viftade Babak Rahimi bort henne.
I Iran krävs det två kvinnors vittnesmål i en rättegång för att väga lika tungt som en mans.
Nu sällar jag mig till Mohtadi. Kanske kan våra två röster bli trodda.

**
Christina Lindström var chefredaktör för tidskriften Mana mellan februari 1999 och oktober 2000. Numera jobbar hon på Expressen, bland annat som tv-krönikör i SPORT-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!