Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sanningen främst

GLÄDJESPRIDARE. Lena Andersson tror att många blir glada om idéer formuleras. Foto: Fotograf Ellinor Collin

Lena Andersson får Björn Nilsson-priset 2012.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Juryns motivering

Lena Andersson skrev nyligen en kolumn i DN som handlade om institutioners betydelse för samhällens utveckling. Hon liknade dem vid en sorts behållare som måste fyllas på hela tiden, som både bevarar och för oss framåt, ger oss nya idéer.

Lena Andersson själv är en av dessa institutioner. En som träget, envist och metodiskt driver sina tankar framför sig - och därmed också sina läsares. Hon kan göra det sakligt, torrt och abstrakt. Men även uppsluppet, roligt och kladdigt konkret. Därför får Lena Andersson Björn Nilsson-priset.

I juryn ingår: Expressens kulturredaktion

Björn Nilsson-priset

Kulturjournalistikpriset är uppkallat efter Expressens mångkunnige kritiker Björn Nilsson.

Det gavs första gången till Björn Nilsson själv, 1994.

Priset består av Björn Nilsson i form av en statyett av Urban Gunnarsson, samt en check på 30 000 kronor.

De har fått priset

1994: Björn Nilsson

1995: Kristina Lugn

1996: Ulrika Knutson

1997: Per Svensson

1998: Jan-Olov Ullén

1999: MarieLouise Samuelsson

2000: Camilla Lundberg

2001: Karin Johannisson

2002: Fredrik Lindström

2003: Sigrid Kahle

2004: Leif Zern

2005: Eva Beckman

2006: Göran Greider

2007: Åsa Linderborg

2008: Peter Englund

2009: Madeleine Grive

2010: Nina Björk

2011: Johan Hakelius

När samhällsfrågor kom på tal hade Lena Anderssons farmor en stående replik: "Jag förstår mig inte på't". Det dög inte som förklaring för den unga Lena. Hon bestämde sig för att ta reda på hur det hänger ihop och tycker att hon har kommit en bit på väg.

Grattis till Björn Nilsson-priset!

- Tack.

Du har fått Hedeniuspriset, Sven O Bergkviststipendiet, blivit utsedd till Årets republikan, varit sommarvärd fyra gånger, vintervärd en gång och nu detta. Har din prisvärdhet att göra med att det finns något väldigt svenskt över dig? Jämlikhet, självständighet, rationalitet... En kvardröjande protestantism?

- Jag har inte tänkt på det på det sättet, men det ligger något i det. Jag är så där 70-talssvensk.

70-talssvensk?

- Ja, uppvuxen i ett radhus i Tensta. En solid socialdemokratisk jämlikhetsmiljö. I mina kretsar hette Volvo moderatcontainer, inte sossecontainer. Volvo var överklass, tyckte vi, inte konventionellt. Det var idrott som gällde. Man skulle inte slappa, inte sova länge på morgonen. Där har vi lite protestantism.

Urban Gunnarssons Björn Nilsson. Du gick skidgymnasium?

- Jo, men hoppade av efter ett och ett halvt år. Då började mitt förfall som skidåkare och jag började längta efter böcker. Jag ville bilda mig.

Var det ett mål i sig?

- Ja. Jag började med en lista Nobelpristagare, för att veta att jag läste "rätt". Jag var 18 och ett halvt. Att man kunde läsa facklitteratur, filosofi och så, kom senare. Jag hade en väldig kunskapstörst.

Av Åke Ortmarks memoarer framgår att hans kompromisslösa sanningslidelse verkar bottna i att hans mor lurade honom att äta välling, genom att säga att det var mjölk. Du har också en ovanlig sanningslidelse. Var kommer den ifrån?

- I vår offentlighet är sanningen ofta helt underordnad. Det här barnfattigdomsprogrammet som Janne Josefsson gjorde, till exempel: om man lite ungefärligt säger att barn svälter, då är det inte viktigt att påpeka att det inte stämmer, man ska förstå att det bara är en bild. Men sanningen är viktig för mig därför att jag inte förstår vad vi annars ska hålla oss till. Sanningen måste vara ett slags fästpunkt för offentliga meningsutbyten. Annars förstår jag inte varför vi talar med varandra.

 

Det kanske är en social aktivitet, som att äta middag och lyssna på musik?

- Ja... men utanför den lilla privata kretsen kan inte det gälla. Sökandet efter den rimligaste eller mest korrekta beskrivningen av något, är en bra måttstock på värdet av offentliga utsagor. Det är därför jag har den här rollen. Jag kom från en icke-intellektuell miljö och läste ledar- och kultursidorna och tänkte: "Varför säger de så här om det inte är så?" "Men om det är sant då?".

- Sådana frågor satt jag och skrek åt mig själv. Jag tog texterna på ledar- och kultursidor på allvar. Många rycker på axlarna när jag fortfarande blir upprörd av vad som står där. Jag menar att det här är ju rikslikande, normerande, påståenden om verkligheten. Dessutom ofta väldigt moraliska utsagor. Inte minst mina egna. Det flyter ut ett moraliskt imperativ från till exempel DN:s kultursida om vad man bör och inte bör göra eller säga. Det är ett slags mental polisverksamhet, som vi känner av. Jag tar den på allvar.

 

Du har svårt för dubbelmoral på olika sätt, eller hur?

- Det har väl alla.

Det vet jag inte. Har de det?

- Dubbelmoral är ju ett negativt ord i sig.

Jo, men man behöver ju inte vara negativ till det ordet beskriver. Dubbelmoral kan ju också vara ett sätt att skilja privat från offentligt, det vill säga motsatsen till den, tycker jag, i grunden totalitära tanken att det privata är politiskt.

- Jo, men min dubbelmoralsindignation riktar sig, tror jag, mot dem som predikar godhet. För mig känns det kvävande att man ska tvingas lära sig koderna i ett samhälle som bygger på dubbelmoral. Mer totalitärt är en viss sorts vänsters ständiga försök att bryta ned liberalismen genom att hitta fel i det liberala samhället utan att berätta vad de vill ha i stället och förhålla sig till konsekvenserna av det. I de extrema fallen skiljer man knappt på juridik och normer. Om något är normerande är det nära på lika förtryckande som en lag. Det är totalitärt. En annan sak som jag inte blir klok på är att folk inte kan skilja på det påbjudna och det tillåtna. Det här med Centerns idéprogram: Det är som att folk tror att de måste månggifta sig.

Vad beror det på?

- Det finns ett ointresse för idéer. Få skrivande och talande ägnar sig åt distinktioner och klargöranden. Kanske är det en form av nivellering. Men jämlikhet måste sträva uppåt, att man lyfter sig, inte att man förenklar saker.

 

Tror du att folk tänker i hemlighet, eller inte alls?

- Jag tror att det finns många som blir glada om idéer formuleras. Politik bygger ju helt och hållet på idéer.

Gör den? Bygger den inte på makt?

- Ja, men för att genomdriva något som bygger på idéer.

Är inte det en väldigt idealistisk syn på politik?

- Alla partier är väl utslag av idéer? Filosofi, rentav? Idéer om vad en människa är och behöver?

Jag skulle säga så här: vi har politiska partier därför att vi behöver ta kollektiva beslut. Kollektiva beslut kräver legitimitet. Demokratiska val är numera det enda som duger för att ge legitimitet. Då slår folk ihop sig i små grupper, partier, som till dels kan vara idéburna, men som framför allt är sociologiska.

- Jo, men sociologiska grupper är bärare av ett medvetande som förhåller sig till trygghet, frihet, oberoende, kollektiv-individ. Det är det partierna är grundade på. Det blir så tråkigt om partier bara är sociologiska grupper. Då blir det bara vi mot dem på ett sätt som är lite för primitivt för att vi ska vara helt nöjda med det. Politik utan idéer blir bara ett spel. Som när Skavlan bara ställer frågor till Stefan Löfven om att han är fosterbarn, inget om varför han är socialdemokrat, eller hur han ser på samhället. Det är obegripligt för mig.

- Politiker är rädda för att debatt ska uppfattas som käbbel, så de talar hellre privatsaker, men idéer måste ju inte uttryckas med slagord och paroller.

 

Dina två största fiender är Gud och kungen. Är inte det förrförra seklets stora kamp?

- Nej, för här finns ännu en auktoritetstro som påverkar tänkandet. Monarki och religion är samma idé, att vi inte klarar oss utan auktoritär familjefar. Det är den hierarkin jag inte tycker om. Den påverkar till exempel synen på självständighet, om man klarar sig utan någon som finns där ovanför.

Och det gör man?

- Det tror jag.

 

Johan Hakelius

kulturen@expressen.se

 

Johan Hakelius är frilansskribent, bland annat i Aftonbladet och Axess Magasin. Förra året fick han Expressens pris för god kulturjournalistik, Björn Nilsson-priset.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!