Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Sandbergs "Stormen" är ett litet mästerverk

Steve Sem-Sandberg. Foto: Fredrik Hjerling / BONNIERS
"Stormen". Foto: / BONNIERS

Steve Sem-Sandberg är tillbaka med en poetisk roman från barndomens skevande landskap.

Hanna Nordenhök besöker ett glidande och våldsamt mikrokosmos där utsattheten bor granne med övergreppen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ROMAN

STEVE SEM-SANDBERG
Stormen
Albert Bonniers, 350 s.

En norsk ö i efterkrigstid är på många sätt ett ultimat sceneri för det slags panoptiska arkitekturer, de fängelselandskap, som Steve Sem-Sandberg i roman efter roman skrivit fram med isande exakthet. Ön som plats och fenomen associerar ju på sitt eget sätt till den sortens isolation och instängning som blivit ett ständigt motiv i författarskapet.

I den nya romanen "Stormen" rör det sig om ett lika glidande och våldsamt mikrokosmos, där utsattheten bokstavligen bor granne med övergreppen. Norge med sin särskilda historiska ambivalens i förhållande till nazismen, sitt invecklade nät av ockupation, motståndsrörelse och kollaboration, utgör också en särdeles näringsrik fond åt de frågor om skuld och oskuld som är ett lika återkommande tema, bara utifrån en annan horisont, med andra frågeställningar.

Vilka är de två fosterbarnen Minnas och Andreas egentliga ursprung? Varför har de placerats hos den försupne Johannes i den förfallna Gula villan? Vem är herr Carsten, vars halvsidiga förlamning ger honom ett opålitligt, ständigt skiftande, janusansikte? Och vad var det som egentligen hände på den barnkoloni för medellösa barn som upprättades under kriget i regi av den dunkle Kaufmann, statsråd i Quislings regering vars familj sedan lång tid haft ön som sin privata förläning?

Frågan är om inte "Stormen" ändå är Sem-Sandbergs mest paranoida och drömska bok. Det är svårt att inte fullständigt sugas in i berättelsens poetiska täthet, det formligen slår gnistor om språket som är lika dovt och ödesmättat som virvlande lätt, nästan som om romanen skrivits i sömnen. Som om ett slags ny frihet blommat fram ur det i förhållande till de senaste tegelstensböckerna betydligt mindre omfångsrika formatet.

 

LÄS MER: Steve Sem Sandberg – "De fattiga i Lodz"

En värld av olycksbådande speglar

Det gör emellertid inte romanens bilder mindre nödvändiga och starka, tvärtom. Berättaren Andreas, som är textens katalysator och i början av romanen återvänder till sin sönderslitande barndoms skeva ö, är liksom den utlevande och skadade systern Minna en helt oförglömlig gestalt, båda skimrande och oavvisliga porträtt som flyttar in i och bebor sin läsare.

Deras syskonrelation, sedd ur den yngre broderns perspektiv, är så smärtsam och akut att läsningen ibland blir outhärdlig. Genom Andreas blick och såriga beroende av systern skrivs inte bara de båda barnens underkastelse under en svävande, foucaultianskt anstruken, maktinstans fram - underkastelsen själv blir också synonym med upprättandet av ett slags kosmologisk rymd, ungefär på det vis som barndomen alltid är en kosmologi: ett myller av samband och gåtfulla mönster, men också en osynlig bur, där barnet rör sig som en teckentydare, fånge och försökskanin i ett.

Så lånar också Sem-Sandbergs sagospel, där de största gåtorna är de som förblir ouppklarade, spår och bilder ur Shakespeares klassiska komedi med samma titel. "

"Stormen" blir här en utsträckt värld av olycksbådande speglar, där gestalterna oavbrutet glider in i varandra och samtidigt sammanblandas med Shakespeares pjäskaraktärer.

 

LÄS MER: Steve Sem Sandberg – "De utvalda"

Ett litet mästerverk

Det finns till exempel flera personer i bokens drama som associerar till pjäsens vanföre och lytte Caliban - men mest av allt tecknas här ett sceneri, en terräng, som i sig själv är vanställd, skadad av lögner, maskspel och maktmissbruk.

I Sem-Sandbergs storm tycks varje leende skevt och dubbeltydigt. Inte minst är Andreas själv en högst opålitlig berättare, eftersom han för att inte förintas av sina egna smärtpunkter måste hålla så mycket i mörker för sig själv, samtidigt som sökandet efter svaret på det förflutna är den enda livlina han har.

Kanske kommer "Stormen" att läsas som ett slags mellanstation mellan de stora berättelserna, en mindre historia i den större historiens svall, i dubbel mening. Det skulle i så fall bara bekräfta hur det ibland kan hända att just de där böckerna som liksom skrivs i ett stort författarskaps utkant, blir de som lyser starkast och mest säreget. "Stormen" är på sätt och vis precis den boken. Ett litet mästerverk, som också går att läsa som en poetik.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!