Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Samvetskommissarierna har kidnappat konsten

Fabiana Faleiros, från installationen "Mastur bar" (2015–18). Foto: EDOUARD FRAIPONT / BERLINBIENNALEN
Basir Mahmood, "all voices are mine" (2018), stillbild från film. Foto: BASIR MAHMOOD / BERLINBIENNALEN
Mario Pfeifer, "Again / Noch einmal" (2018). Foto: MARIO PFEIFER / BERLINBIENNALEN
Nils Forsberg. Foto: MIKAEL SJÖBERG

Den postkoloniala konsten borde rasera murar i stället för att måla in sig i ett hörn.

Nils Forsberg har besökt Berlinbiennalen, och han är besviken. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST | RECENSION. ”Irrelevant”. Det blev svaret från Gabi Ngcobo och teamet bakom årets Berlinbiennal på en fråga från nättidningen Kunstkritikk om de relaterar mer till begreppet dekolonisering än det postkoloniala. Spetsfundigheter för de allra flesta, visst,  men poängen är att när Kunstkritikk – en tidskrift präglad av teoretiskt inkännande hovsamhet mer än konfrontativ skjutjärnsattityd – till slut fick tag på Ngcobo, så var hon inte intresserad av att kommunicera alls.

Det låter ju nästan kontraproduktivt mot  programförklaringen om att skapa dialog, lösa upp förtryckande strukturer och söka nya vägar i historiens flöde.

Konsten på biennalen är bättre. Oscar Murillo väcker associationer till både bröd, flykt och död med sina installationer, Lynette Yiadom-Boakyes stämningsfulla porträtt är både raka och gåtfulla, och i en film gräver Mario Pfeifer bakgrunden till att en fysiskt och psykiskt sjuk irakisk flykting kunde frysa ihjäl i ett skogsparti i östtyska Sachsen häromåret. Fabiana Faleiros ”Mastur bar”, en barinstallation med mastubationstema, är till och med rolig.

Fina verk, men det mesta är blek postkolonial genrekonst.

Bengt Ohlsson

Det var på Documenta i Kassel 2002 som de alternativa rösterna till den västerländskt dominerade samtidskonsten fick sitt genombrott. Det var som att alla fönster öppnades, mot en värld av nya berättelser och perspektiv.

Nu har estetiken i den mån det fanns någon (den var alltid underordnad innehållet) stelnat. Företrädarna som kommit in i konstsystemet verkar som synes mer upptagna av att behålla makten och problemformuleringsprivilegierna än av öppen diskussion.

Det är som att befrielserörelsen börjar visa diktatoriska tendenser.

I en krönika i Axess nyligen skrev Bengt Ohlsson om den skuld som européer har så lätt för att ta på sig, på grund av känslan av att vårt välmående bygger på andras lidande. Och att vi när som helst kan ställas vid en digital skampåle bara vi råkar välja fel ord för något.

Vithetsnormen

Ohlsson kallar dem bondfångare, som utnyttjar det dåliga samvetet hos kritvita kulturbyråkrater och får dem att bli blodtörstiga kritiker av vithetsnormen. Samma mekanismer verkar inom samtidskonsten, kanske ännu mer i Tyskland än i Sverige eftersom man där utöver en vag protestantisk arvsyndsstruktur också har historien att förhålla sig till. Klart man finansierar en konstfestival som erbjuder chans till lite självspäkning.

För oss som inte för en sekund kan känna någon koppling Cecil Rhodes eller Belgiska Kongo är det en underbar känsla att ta steget och vägra. Vägra att låta dåligt samvete-exploatörerna borra sig in i huvudet och i stället försöka möta Den Andre, som hen ju heter, direkt. Konsten är ett bra sätt. Tyvärr verkar den för tillfället kapad av samveteskommissarierna. De egentligt irrelevanta.

 

LÄS MER – Nils Forsberg: Antiken blir inte mer rock'n'roll än hos de haschrökande skyterna

 

 

KONST

10:e Berlinbiennalen: We don't need another hero

Berlin, Tyskland

Till 9/9

 

Nils Forsberg är medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!