Samtidskonstens normer står i vägen

KONST | RECENSION. Fyra år har gått sedan sist och det är Modernautställningen i Stockholm igen, generalmönstringen av den svenska samtidskonsten. Teamet bakom har gjort mängder av ateljébesök och hållit seminarier med lokala konstlivet i fyra städer för att skaffa sig en bild av Sverige i dag genom konsten.

Årets upplaga är oväntat stark visuellt, från Mohammad Alis maniska teckningar från krigets Damaskus där människor och andra varelser morfas in och ur varandra, till Ingela Ihrmans uppförstorade växter som fläker ut sig i rummen.

Utställningskonceptet och dess paketering är desto mer irriterande. 

Istanbul och Carl von Linné

Meriç Algün har fotograferat fikonträd på oväntade platser i Istanbul, spirande spår av trädgårdar från det förflutna. Men i presentationen påpekas hur konstnären under dokumenterandet utsattes av patriarkala blickar från män.

Erik Mikael Gudrunsson har gjort om Linnés lappländska resa och fotograferat platser som nämns där. Det vinklas till att främst handla om naturresursjakt och kolonisering. Ida Perssons abstrakta måleri? Disciplinering förstås.

Ingenting får bara vara tvetydigt. Allt måste rättfärdigas och kvalitetsstämplas genom att tryckas in i samtidskonstens rådande ideologiska normsystem.

Det är som den där gamla sketchen där Sven Melander frågar ett barn vad hon önskar sig, och under stigande ilska ställer alltmer ledande frågor tills hon äntligen svarar ”fred” och Melander glatt sammanfattar att ”ja, det är alltså vad svenska barn önskar sig mest av allt: fred på jorden!”

Tyvärr är inte Modernautställningen en sketch. Allvaret är tvärtom mycket stort.

Förintelsens arkitekter

I ett fall blir det riktigt fel. I några stora målningar av Anders Sunna står ansiktslösa män i bruna uniformer och rödvita armbindlar lutade över modellandskap eller sitter vid skrivbord med domarklubban intill. Rennäringslag och urfolksrättigheter är komplicerat och samer har inte alltid behandlats väl, men att jämställa svenska statens agerande med Förintelsens arkitekter är bortom all sans.

För tydlighetens skull: jag tycker liksom de allra flesta att rasism, miljöförstöring och skallmätning är dåliga saker. Det är inte det. Det är att Modernautställningen inte gör något annat än att bekräfta konsensus kring den beslutade världsbilden. Här tas inte en enda risk.

På den första Modernautställningen 2006 var Dorinel Marc inbjuden att delta. Han upplät då sin plats till den nationalromantiske och inte direkt vänstersinnade målaren Markus Andersson. Jobbig stämning uppstod, den finurlige konceptualisten Dorinel Marc ansågs ha gått för långt och fotografen bakom förlagan till en av målningarna stämde Andersson för upphovsrättsbrott.

Det var tolv år sedan. Ingenting är i närheten av att vara så obekvämt i år.

LÄS MER – Nils Forsberg: Nya Nationalmuseum är bättre än någonsin

Nils Forsberg är konstredaktör och kritiker på Expressens kultursida.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.