Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Samspelt vittnar de om uppväxtens skräck

Ulf Eklund, Kalle Westerdahl, Emil Ljungestig och Annika Hallin skrattar sig fördärvat åt eländet. Foto: Petra Hellberg

En efter en kommer de in i det stora rummet. Kastar generade blickar på varandra, sätter sig med stora avstånd på de svarta pinnstolarna som står längs väggarna. Där finns också tre tunga träbänkar, det är allt. Ja, ett obönhörligt vitt avslöjande ljus, också.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

April i Anhörigsverige. Av Susanna Alakoski Regi Monica Wilderoth Stockholms stadsteater, 1.5 t.

Sen, på bara ett ögonblick och utan att man riktigt förstår hur, formar de fem skådespelarna - Ulf Eklund, Annika Hallin, Emil Ljungestig , Anna Wallander och Kalle Westerdahl - ett "vi", en kör av anhöriga, ett "vi" som vuxit upp med supande, knarkande, galna föräldrar. Samspelt och intensivt vittnar de sen om uppväxtens skräck, oro, vrede, hämndkänslor och sorg men till sist också om förlåtelsen. Det är de anhöriga som klarat sig som talar, de som liksom har råd och kraft att förlåta.

 

Monica Wilderoth har fört över Susanna Alakoskis text från boken "April i anhörigsverige" till scenen. Man kan knappast säga dramatiserat, för här saknas dramatik i teaterns mening. Vittnesmålen är sönderklippta, med något enstaka undantag får ingen utsaga växa till en historia, skådespelarna växlar roller hela tiden, vi som avlyssnar vittnesmålen ska inte tillåtas försjunka i sentimental medkänsla med enskilda individer utan tvingas se strukturerna. Jag misstänker i alla fall att det är Monica Wilderoths avsikt, och misstanken stärks av ett ganska märkligt avsnitt i föreställningen där de anhöriga önskar sig ett bättre samhälle som satte de ihop en önskelista till julafton. Det är lätt att hålla med om önskemålen, det är inte lika lätt att bli övertygad om önskelistans dramatiska potential.

 

Det finns en bra fråga som går igenom hela föreställningen men som aldrig får något uttalat svar: Vad gjorde att du klarade dig?

Men undertexten är glasklar: den som talar med andra om sina erfarenheter klarar sig. Helt följdriktigt anordnar Stadsteatern samtal med publiken i anslutning till föreställningarna. Det är nog i de samtalen som den här föreställningens verkliga styrka kommer fram.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!