Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Samma scen

Två omdiskuterade kvinnor framträder på stadsbiblioteket i Linköping.
Ann Heberlein träffar Anna Odell och reviderar sina förhastade slutsatser.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag har precis lämnat scenen i Linköpings stadsbibliotek efter att ha läst ur min bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva i 45 minuter. Nu står Anna Odell på scenen.
Hon ska visa delar av sitt verk Okänd, kvinna men ingenting funkar. Ljudet försvinner, projektorn lägger av, ljuset stängs av och på.
– Det här är inte en del av konstverket! säger Anna och skrattar, som om hon visste vad vi tänker. Det är varmt och fullsatt och någon bredvid mig luktar svett. En ung man med rädda ögon lämnar ett brev i mitt knä och försvinner fort. ”En som överlevde” står det som avsändare.
Utanför glasväggen leker två feta råttor och i publiken sitter politiker, vårdpersonal, läkarstudenter och en och annan polis. Det här är Verkligheten, långt ifrån kindpussandet och vinpimplandet på bokmässan, långt ifrån biennaler och vernissage och initierade diskussioner på Konstfack.
Det bjuds på debatt. Det ska diskuteras psykiatri. Alla är väldigt hövliga och säger fina och medmänskliga saker om psykiskt sjuka människor. En kvinnlig politiker säger att hon ”alltid stått på de svagas sida”. En manlig psykiater säger att han slagit upp Annas diagnos inför paneldebatten: ”person som simulerar sjukdom”. Den jovialiske polisen säger att polisen minsann brukar sköta handräckning till psykiatrin bra.
Det är väl Anna Odell och jag som haft otur, tänker jag, och bilderna från Liljeholmsbron av Anna omringad av poliser flyter ihop med mina minnesbilder av uniformerade män och galonklädda baksäten. Nå, Verklighetens representanter lyssnar artigt på oss besökare från Overkligheten. De säger att de faktiskt har lärt sig något genom att lyssna på oss. Att en bok och ett konstverk har öppnat deras ögon för problem de inte kände till.
Hans, fastighetsmäklare och ordförande i Intresseföreningen för schizofreni, bjuder på pizza efter debatten. Vi skrattar lite åt allt det fina och snälla som politikerna och läkarna och polisen sa.
– Man har hört det förr, sammanfattar Hans. Det är en hemtrevlig stämning hos Hans och hans familj, vi konverserar artigt och lite avvaktande medan vi äter våra pizzor. Det är svårt att förstå att Anna under några veckor var den mest hatade personen i Sverige. Hon säger att hon aldrig hade kunnat ana att hennes projekt skulle väcka så starka reaktioner:
– Jag hoppades på att mitt konstverk skulle vara ett av dem som nämndes i recensionen av utställningen.

Hon ser faktiskt uppriktigt förvånad ut när hon tänker på den enorma uppmärksamhet hon fått. Den har förstås inte bara varit negativ. I Linköping mottogs hon som en hjältinna. Kritiken har inte kommit från dem som har egna erfarenheter av psykiatrin. Tvärtom har de tackat henne.
Vi spekulerar i vad det kan bero på att hon väcker så oerhört starka känslor. Jag föreslår att de upprörda och indignerade känslorna, hatet och hoten (något jag också fått min beskärda del av) delvis beror på ett utbrett förakt för intellektuella, sådana som inte ”gör nytta” och föreställningar om konstnärer som provokatörer.
– Jag har aldrig varit ute efter att provocera. Hela Sverige hade en uppfattning om mitt konstverk utan att ens ha sett det. Innan det var klart, säger Anna och jag känner mig skamsen. Jag var ju en av dem som inte kunde låta bli att dra alltför snabba slutsatser på synnerligen vaga grunder.
– Jag förstår faktiskt inte din reaktion, säger hon med hänvisning till två texter jag skrev tidigt i våras. Du med din egen erfarenhet av psykiatrin – varför trodde inte du på mig?
Jag förklarar att jag först inte visste att hon hade en egen erfarenhet av psykisk sjukdom och psykiatrisk vård. Jag blev arg eftersom jag tyckte att hon reproducerade bilden av den psykiskt sjuke som våldsam.
– Men jag har aldrig varit utåtagerande. Att jag skulle ha slagits och spottat var bara lögner som spreds via St Göran, säger hon. Varför trodde du på David Eberhard och inte på mig?
Jag har inget bra svar på det. Kanske för att det vore alltför outhärdligt att tro att en läkare faktiskt far med osanning. Under rättegången visade det sig att det var precis så det förhöll sig.

Också sedan bakgrunden till iscensättandet av ett självmordsförsök blivit känt höll jag fast vid åsikten att Anna Odells metod var oetisk. Jag vände mig mot det faktum att hon i onödan upptog en plats i en psykiatri som alltid kämpar med överbeläggningar. Någon som verkligen var sjuk kan ju ha blivit nekad hjälp den natten.
Anna invänder att mitt resonemang egentligen bara visar att psykiatrin har problem – så sårbar får vården inte vara att patientsäkerheten hotas av en extra patient. Andra skribenter har kritiserat Annas metod eftersom hon bedrog ett antal människor – exempelvis dem som hjälpte henne på bron. Hon berättar att hon varit i kontakt med två av dem efteråt och att de inte känner sig lurade.
– De kan ju vara stolta, säger hon. De gjorde precis vad alla människor borde göra. De som borde känna sig dumma är de som passerade utan att ingripa.
Under vårt samtal återvänder Anna flera gånger till frustrationen över att inte bli trodd:
– Har man en gång varit psykiskt sjuk blir man avfärdad.
Hon berättar om hur hon ringt runt till psykmottagningar i hela Sverige och berättat om sitt projekt och sina erfarenheter av framför allt onödig bältesläggning. Ingenstans har hon blivit trodd: ”Det är klart att det finns kriterier för bältesläggning. Det går inte till så som du säger.”
Annas ögon glöder när hon berättar om en anorektisk flicka som skulle sondmatas och i samband med det blev bältad ”för att skydda personalen”. Psykiatrin är en sluten värld. Ytterst få patienter vill prata om vad som händer där bakom de stängda dörrarna. Skammen och omvärldens föreställningar hindrar dem, risken att människor tar avstånd är för står.
– Det beror på hur man berättar, säger Anna. Om man utstrålar osäkerhet och skam, liksom ber om ursäkt för sin sjukdom och sitt lidande, blir också mottagaren osäker.
Anna säger att hon förundrats över att jag är så okritisk i mitt förhållande till psykiatrin.
– Har du aldrig mött någon som blivit illa behandlad av psykiatrin? frågar hon.

Det har jag naturligtvis. Jag berättar om min gode vän som tog livet av sig timmarna efter utskrivning, om felmedicinering, om kränkande x-vak. Anna pratar om medicin som passiviserar, om de repressalier som kan drabba obstinata patienter. Det är klart att vi har både bra och dåliga erfarenheter av psykiatrin – jag har varit i kontakt med psykvården sen jag var 14, Anna sen hon var åtta. Eftersom vi båda var så unga när vi sökte hjälp första gången var våra föräldrar djupt involverade i vården, eller, de försökte vara det.
– Det är tack vare mamma som jag klarat mig! säger Anna.
Ändå betraktas ofta föräldrarna – i synnerhet mamman, allt är ju som bekant alltid mammas fel – som roten till problemen.
– Tänk så mycket både lidande och pengar samhället sparat om föräldrarna betraktats som en resurs i stället för ett problem.
– Är du inte trött på att tala om dig själv som psykiskt sjuk? frågar jag. Själv är jag utled på att beskrivas som ”bipolär”. Jag valde ju att berätta för att visa att en människa är mer än en diagnos, inte för att ”ge bipolariteten ett ansikte”. Diskussionen kring Okänd, kvinna har dock handlat mer om konst och konstens gränser än om Anna och hennes psykiska tillstånd. Anna respekteras som konstnär, även om värdet av hennes verk ifrågasätts i en del kretsar. Hon berättar om intresset från andra konsthögskolor i Norden och i Europa och om olika sammanhang där hon inbjuds för att berätta om verket, alltså om det hon skapat och inte om sig själv.  ”Mitt verk handlar inte om mig” säger hon bestämt ”det är inte en bearbetning av ett privat trauma” fortsätter hon med hänvisning till psykiatern Åsa Nilsonne som tolkade Okänd, kvinna just så.

Jag följer Anna till stationen och ger henne min bok. Tåget rullar mot Stockholm och jag tänker att jag fortfarande tycker att hon överträdde en gräns, men att jag förstår varför. Ibland är det nödvändigt att manipulera verkligheten för att visa hur den egentligen ser ut.