Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Samlade verk” behöver inga pekpinnar, Beckman

Romanen ”Samlade verk” av Lydia Sandgren.
Åsa Beckman, biträdande kulturchef på Dagens Nyheter.Foto: MICHAELA HASANOVIC

DN:s Åsa Beckman har i två artiklar ondgjort sig över hyllningarna av debutromanen ”Samlade verk”.

Jens Liljestrand skriver om en mediefierad litteratursyn där kvaliteten alltid kommer utifrån.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEBATT. Du måste läsa den här boken, den är fantastiskt.

”Ok, vad handlar den om?”

Om Martin, Gustav och Cecilia, tre kompisar i Göteborg på 1980-talet som gillar konst och litteratur och deras vänskap och kärlek fram till idag. Och om hur en människa kan försvinna spårlöst.

”Aha, självbiografiskt förstås?”

Nej … nej det tror jag inte.

”Men det handlar om kända personer?”

Nej, påhittade allihop.

”Men det är spännande?”

Nja … kanske lite på slutet. Fast ingen som blir mördad eller så.

”Men mycket kärlek och sex i alla fall väl?”

Tja … fast kanske inte på det viset, mest sorgligt.

”Men den skildrar väl en klassresa … ”

Nej.

”… eller tar upp en viktig samhällsfråga som …”

Faktiskt inte.

”Inte? Men … vad vill den säga?”

Inget särskilt tror jag.

”Så … vad är poängen?”

Bara läs den. Läs den.

Jag tror nästan alla som skriver kritik är en del av detta mönster, inklusive jag själv, och Åsa Beckman.

Sådär frustrerat har det låtit när jag har försökt rekommendera Lydia Sandgrens debutroman ”Samlade verk” för människor i min omgivning. När Åsa Beckman (DN 19/8 och i en senare replik på något jag skrivit på twitter (!) 26/8) går till angrepp mot de kritiker som haft fräckheten att hylla romanen lyfter hon därmed, möjligen omedvetet, ett dilemma i vår bransch: svårigheten i att förklara litterär kvalitet.

Åtminstone den kvalitet som kommer inifrån. I vårt sätt att beskriva vad som är bra med en bok hamnar vi ofta per automatik i det som finns utanför verket – dess förmåga att spegla författarjaget, den historiska epoken, det autentiska livsödet eller erfarenheten av religiös eller etnisk eller socioekonomisk eller sexuell repression eller emancipation och om boken ändå inte står i beröring med något av detta så åtminstone dess mer generella bäring på en aktuell moralisk, existentiell eller politisk debatt. En krok, helt enkelt, för att använda ett ord som vi redaktörer – kanske alltför ofta – begagnar.

Författaren Lydia Sandgren.Foto: Hanna Brunlöf Windell

Jag tror nästan alla som skriver kritik är en del av detta mönster, inklusive jag själv, och Åsa Beckman. Jag ögnar för sakens skull Beckmans senaste recensioner: läser hon Vigdis Hjorts roman ”Lärarinnans sång” är det de existentiella spörsmålen som lyfter ”… en uppfordrande roman för alla som på allvar är beredda att fundera över sina livsval”. Läser hon Joyce Carol Oates roman ”Jagad” är den stora behållningen författarens sätt att skildra sitt hemland: ”Om och om igen visar hon hur landets historia av rasism, klasskillnader och krig skapar ett undertryckt våld som blixtsnabbt kan explodera […] En insikt som känns extra aktuell just nu när upploppen skakar USA.”

Och när hon nu alltså nagelfar lovorden över ”Samlade verk” är det bland annat bristen på pekpinnar som stör, eftersom ”ingen kritiker som prisat bokens diskussion om bildning eller konstnärligt skapande har heller kunnat förklara vad romanen i så fall säger om detta.”

En roman helt utan döda punkter, en roman som lever på varje sida, som kliar sig i armhålan och ser mig i ögonen.

Exakt så. ”Samlade verk” är inte en roman som säger något om något, eller för del delen blixtbelyser eller problematiserar eller kullkastar eller får oss att ompröva, det är inte en uppfordrande bok som ger en insikt som känns extra aktuell just nu.

Eller? Ska man ändå ge sig på att identifiera ett möjligt debattbränsle – en krok – i ”Samlade verk” hamnar vi lustigt nog i Åsa Beckman-land. Lydia Sandgrens roman handlar nämligen om den beckmanska kulturmannen, närmare bestämt två kulturmän, författaren/förläggaren Martin och konstnären/bohemen Gustav och deras genom decennierna allt mer ängsliga, fåfänga och förljugna ringdans kring den fluffiga drömmen om det manliga geniet. Detta närmast religiösa tassande och svassande kontrasteras mot Cecilias enorma och högst påtagliga kapacitet till djupt originellt intellektuellt och konstnärligt arbete, alltså det som i andra sammanhang brukar kallas för ”genialitet”.

Problemet, om det nu är ett problem, är att ”Samlade verk” inte gör något stort väsen av detta. Romanen går inte att rubricera och sälja in till klickhungrande kulturjournalister som en ”svidande uppgörelse med en patriarkal kultursyn” eller liknande, den är en lågmäld och godmodig närmare 700 sidor lång skildring av vad det är att vara man och försöka bli något du inte är, av att vara kvinna och söka efter ett eget rum.

Det är framför allt en roman helt utan döda punkter, en roman som lever på varje sida, som kliar sig i armhålan, ser mig i ögonen och med kaffe i andedräkten säger lyssna så ska jag berätta. Själv slukade jag den under veckor av ensamma barnvagnspromenader med Ludvig Josephsons varma röst i hörlurarna, genom trivsamma 28 timmar och 35 minuter. Jag inser, nu medan jag skriver, att denna trivsamhet faktiskt är bokens mest utmärkande drag, att det nog är det enda som fin litteratur, stor litteratur, viktig litteratur aldrig får vara: trevlig.

 

Jens Liljestrand är biträdande kulturchef på Expressen.