Zelenskyj sprider ljus över Ukrainas judiska historia

ESSÄ. Min mormor mördades av tyskarna. Jag fick en ny mormor för att jag inte skulle känna mig ensam bland de skånska kompisarna. Det blev tant Teresa. Hon var född i Europas mitt; närmare bestämt i en by utanför Lviv. För henne hette staden Lvov. Den var polsk och judisk medan ukrainarna utgjorde en minoritet. Kriget ändrade demografin. Stalin inkorporerade staden i Ukraina. Men då var min blivande mormor inte kvar. Hon kom med de vita bussarna till Sverige.

Tant Teresa var polska, katolik. En bybo angav henne för Gestapo. Hon påstods vara judinna. Det blev deportation till Auschwitz. Hon återsåg aldrig sin hemtrakt utan bosatte sig i Ljungbyhed. Kanske förde henne kriget dithän? Ty varje dag mullrade flygande tunnor över trätopparna och landade på Krigsflygskolan. Skräckslagen ville jag gömma mig vid de nattliga flygövningarna.

Få svenskar kände till Lvov, hennes ukrainska stad innan Putin satte den på kartan. Varje krig ökar vårt geografiska medvetande. Ta Banja Luka och Srebrenica, Dien Bien Phu och Hué samt nu Lviv och Cherson!

Jag fattar inte att mina trosfränder kunde bo kvar efter varje nytt massmord.

Krig ökar medvetenheten. Vem vet att Trotskij föddes utanför Cherson eller att science fiction-författaren Stanislaw Lem var från Lviv? Eller att Lviv en gång erövrades av Karl XII som påbjöd att karolinerna skulle lämna judarna i fred?

Ukraina framstår i den judiska historien som en fasansfull serie av massakrer. Jag fattar inte att mina trosfränder kunde bo kvar efter varje nytt massmord. 

Den första gången var 1648. Hetman Bogdan Chmielicki ledde sina kosacker och krimtartarer mot den polska lantadeln men passade på att slakta flera tiotusentals judar på sin väg under förespegling att de samarbetat med sina godsherrar som skattepaktare och procentare. Judarna flydde till Polen och hamnade i den svenske Karl X Gustavs ”syndaflod”, ett roffarkrig som berikade den svenska statskassan.

FöregåendeNästa

Stäng fullskärmsläge

Året före hade kosackhövdingen ingått en ryskukrainsk pakt i Perejaslev i vilken det autonoma Ukraina skulle ges ett tsaristiskt styre. I samma stad som Sholem Aleichem några hundra år senare skulle födas, ”Spelman på takets” humoristiske författare. 

När kärleken mellan ryssar och ukrainare skulle befästas i ett trehundraårsjubileum 1954, passade Chrustjov på att skänka Krim till Ukraina som en fredlig gest. 

Efterdyningarna till judemorden blev en mystikens gryning. En messiasgestalt, Sabbatai Zvi, uppträdde och förhäxade en stor del av judenheten. Äntligen var förlossningens tid inne - trodde mången - tills denne frälsare fann sin egen befrielse i islam. 

Gud besjöngs i ett hänförelsens rus, ibland med vodka, och de tunga skrifterna ersattes med dans och musik.

Likväl öppnade den messianska förhoppningen några decennier senare för nästa saliggörelse - chassidismen. Judendomen som varit stel och förbenad fann plötsligt en inneboende glädje - kanske som en reaktion på de kalamiteter som drabbat utövarna.

Gud besjöngs i ett hänförelsens rus, ibland med vodka, och de tunga skrifterna ersattes med dans och musik, inte sällan knyckt från den ukrainska folkviseskatten och färgsatt med den religiösa liturgin. Ursprunget till dagens klezmer finns i denna lyckade sammansmältning.

Ett sekel senare återkommer en annan messiasgestalt, Jakob Frank, i ett stort dop i Lviv. Det visar sig att denne jude från Västukraina i själva verket var en kryptosabbataian som förutom sin nyfunna katolicism även praktiserade judendom och islam i sin förföriska synkretism som vann anhängare inte minst bland den kristna lantadeln.

Fram till ungefär mitten av 1800-talet levde judarna i en förnöjsam fattigdom i Ukraina innan pogromerna blossade upp, först lite här och var, sedan i pogromvågor som vällde fram över byar och städer.

Min farfar som varit soldat i tsararmén i tio år och erhållit en mindre sold för sitt påtvingade värv införskaffade en skral liten varubod. Den plundrades av en hord kosacker. Kvar fanns bara hästkraken och en hoper hungriga barn att föda.

Några år senare, vid den polska nationens födelse, inträffade en våldsam pogrom i Lviv iscensatt av polacker som firade sin återuppståndelse i judiskt blod. Denna pogrom finns väl kvar som en fotnot i någon av de alltför många sorgliga judiska historieböckerna. 

Det bestialiska hörde ännu till en framtid. Bolsjevikrevolutionen utlöste det grymma inbördeskriget där judar slaktades i tusentals på ukrainska bygator. De släpades ut ur sina ruckel, barn spetsades på svärd, kvinnor våldtogs och dödades, män slets i bitar. En exakt siffra för brutalitetens omfattning finns inte men 150 000 mördade på Ukrainas stäpper brukar nämnas. 

Detta var det fasansfulla preludiet till Holocausten som skulle äga rum två decennier senare men som glömts bort i historiens barbarier.

Att fascismen är en kraft i Ukraina, om än tynande, är otvetydigt.

Flera ukrainska jiddischpoeter flydde till Tyskland och skrev upprivande dikter om slakten i deras småstäder som de flytt från. Det var Peretz Markish, Leib Kvitko eller Der Nister - helt okända utanför den numera fåtaliga läsekretsen. De återvände till Sovjetunionen när situationen lugnat ner sig i mitten av tjugotalet. Vem kunde veta att Stalin ett kvartsekel senare skulle ta livet av dem. Der Nister dog i Gulag, i det slavläger min far överlevt. De två andra sköts på Lubjankafängelsets bakgård tillsammans med andra kulturutövare.

Men världskriget kom emellan. Liksom i Baltikum ställde ukrainska frivilliga upp bredvid de tyska SS-soldaterna och sköt ner judar i dödsgroparna såväl i Babij Jar som i småstäder i samband med den tyska framryckningen. De anslöt sig i stora skaror till de nazistiska trupperna och de ivrigaste återfanns som lägervakter i koncentrationslägren eller som frivilliga i både gettoupproret och det polska Warszawaupproret.

Det antisemitiska minnet har även levt kvar i det nya Ukraina. I samma fart som Leninstatyerna sågats vid fotknölarna har nazikollaboratören Stepan Bandera ersatt envåldshärskarens sockelplats.

Att fascismen är en kraft i Ukraina, om än tynande, är otvetydigt. Samtidigt har vi, i och med folkets val av juristen och komikern Volodymyr Zelenskyjs presidentskap, sett ett hoppets ljus lysa upp starkare än Putins bisarra anklagelser mot denne jude, vars nära släktingar ju mördades i nazibarbariet.

Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.