Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Salomon Schulman

Vår tid känns suicidal – många unga lever farligt

Självmord är den vanligaste dödsorsaken för unga i dag. 

Salomon Schulman reflekterar om orsakerna bakom ungas dödslängtan. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. De var alla känsliga unga män som bar samma klädsel: Gul väst, gula byxor och blå rock. De kan ha varit några hundra, antalet egentligen okänt, men de satte pistolen till tinningen och föll som furor. Deras gemensamma läsupplevelse var Goethes ”Den unge Werthers lidande”.

Verket ansågs vara så provocerande att det förbjöds i både Danmark och Italien. Det lade grunden för det smittsamma självmordet som uppmärksammats åtskilliga gånger sedan denna sentimentala roman såg dagens ljus 1774. Werthereffekten är ett än starkare begrepp i den mediala avklädning som offren utsätts för i dag. Likt exempelvis Marilyn Monroe vars tragiska öde exponerats i årtionden.

Frågan är hur poetiskt Yahya Hassans efterföljare kommer att beträda sin väg till dödsriket. Kanske med morfinnålar halvt instuckna? Lika övergiven av världen var han som divan Marilyn, utom då hans dikter förtjust applåderades av en städad medelklass.

Vår tid känns suicidal.

Vår tid känns suicidal. De unga lever farligt. När samhället håller på att ge upp andan i coronadvalan smittas även det växande släktet av den krypande letargin. Depressioner som även före virusutbrottet sågs som en accentuerad fara riskerar nu att toucha den unga generationen värre än finanskrisen en gång.

De historiska markörerna talar ett entydigt språk: En ökande arbetslöshet, tecken på tilltagande alkoholism, fler uppskakande samtal till kvinnojourerna och till Bris, sexualförbrytelser mot hemmasittande barn, en brist på droger – allt detta pekar mot en oåterkallelig psykisk förödelse för de många drabbade. Man behöver inte vara någon Émile Durkheim eller Albert Camus för att kunna sia om morgondagens melankoliska malörer.

Det finns inget poetiskt eller något sentimentalt romantiskt kring självmord. Hur många gånger har jag inte suttit några timmar efter den misslyckade gärningen med en patient som osammanhängande berättat om knivseggen vilken smärtsamt sökt sig genom handleden?

Det existentiella samtalet stockar sig i halsen. Ska jag ta upp den nötta psykoanalytiska grimasen att ett självmord är ett mord – vem ville du i själva verket mörda, min vän? Nej, själva frågan känns makaber. Kanske Viktor Frankl, om att livet måste ges en mening. Jag känner mig som en vilsen präst som vill försona patienten med sitt öde snarare än att fungera som den klargörande terapeuten.

'Den som räddar ett liv räddar hela världen.'

I dag blickar jag ut över min öde karantän. 70+ har redan förpassat mig till Freudgubbarnas källarhåla.  Eftertanken känns lika kvävande som ett förödande virusangrepp. I mitt inre ekar det talmudiska credot som lika väl hade kunnat vara epidemins hjärtpunkt: ”Den som räddar ett liv räddar hela världen.”

I min övergivenhet gräver jag i det sista skriket inom suicidologin, en avhandling som ventilerades i slutet av februari i år parallellt med coronans smygande intrång. Annelie Werbart Törnbloms ”psykologiska obduktion” ger röst åt föräldrar och andra anhöriga som upplevt sitt barns eller syskons undergång. Varje sådan död äger sin egen hjärtslitande dramaturgi, men för dem som möter denna förödelse mellan klinikens vita väggar är behovet av vetenskapliga verktyg en nödvändighet. 

Strukturen går före lidandet, men alltid: mellan de svarta staplarna och siffrorna skymtas offren. På avhandlingens digra svarta dokument dansar en skrattande clown, sinnebilden för den förklädda sorgen. Så känner många av oss igen någon som lämnat oss i vår nedstämda häpenhet. 

Författaren pekar ut fem stigar som leder till det unga och bråda självmordet: ”att vara jagad och förföljd, drogberoende, deprimerad, psykotisk och för flickor även ätstörning”. De flesta föräldrar berättar om den avsaknad av hjälp som bistods dem i ödets stund.

Det finns alltid en historia bakom lidandets tragik.

Självmordet torde vara psykiatrins största utmaning. För ungdomar är det den vanligaste dödsorsaken. Ändå gäckar denna dödsdrift alla förklaringar. Visst är de depressiva mer utsatta, det begriper till och med den gladaste muntergök. Kanske har de lågt serotonin i ryggmärgsvätskan, so what? Och sociologiska variabler som kriminalitet och asocialitet är riskfaktorer. Liksom självsvält, anorexia, ofta är en utdragen harakiri. Att en diabetiker kan spruta sig med några extra centilitrar insulin när flickvännen lämnat honom i sticket – sånt tillhör den olycksfallsstatistik som ingen förmår överblicka. En bil som kraschar rakt in i en bergsvägg är kanske självmord. Eller att fibbla i sig en sil för mycket.

Impulshandlingar – tja…

Det finns alltid en historia bakom lidandets tragik. Att locka fram dess kärna är läkandets mystik.

 

Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.