Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Salomon Schulman

Vad tar jag mig till när viruset nalkas även mig?

Corona-viruset.
Foto: Anterovium / Colourbox
Salomon Schulman.
Foto: OLLE SPORRONG

Salomon Schulman påminner om sjukdomars demoniska kraft.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRÖNIKA. Att samhället går lodrätt ner i en depression tvivlar snart ingen på. Allra minst politikerna som mumlar fram sina domedagspredikningar flera gånger dagligen. En prästerlig statsepidemiolog frammanar profetiska syner om ett Harmagedon av jordelivets sista suckar.

Inför denna makabra dans där vi andra sitter som alltmer skräckslagna panelhönor lurar den verkliga depressionen. Den handlar varken om börskrascher eller samhällets kollaps.

Strax härmar den kvävande instängdheten respiratorns rytmiska andhämtning.

Coronan sänker i själva verket oss i en allt klurigare nedstämdhet. Ännu har vi inte kommit dit. Några dödsfall till klarar vi, liksom att betrakta dessa till utomjordingar inplastade livräddare som befolkar våra sjukhus. Ännu orkar vi fästa våra blickar på det illusoriska drama som utspelas framför våra ögon.

Snart kommer vi till en punkt då pupillerna vrider sig, riktar sig mot vårt inre, mot de gapande synapserna som slutat att registrera omvärldens sammelsurium.

I det ögonblicket, då uppdagar vi den reella ledans tidlöshet: ”månader i karantän”, ”två meters avstånd” eller ”handtvätt 20 till 30 sekunder”. Strax härmar den kvävande instängdheten respiratorns rytmiska andhämtning.

Jag vandrar längs bokarna, fötternas sakta knastrande gång över grusgången ljuder likt en skelettal hälsning från underjorden. Jag tränar mig inför evigheten, det är en corona-erans motionsrunda. 10 000 steg och två meter från min nästa.

Två meter nedanför mig är han, den som stått mig närmast. Min far. Därnere har han legat i 36 år. Dessförinnan berättade han för mig om månen som var en fotogenlampa som Gud tände. Det hade hans far sagt – Shloyme der shames, Salomon synagogvaktmästaren, min farfar som jag fått mitt namn efter och som än i dag kanske svävar som en molekyl av dödsaska över Europa.

Jag tar tag i tvagningsskålen och spolar mina händer.

Min far berättade också om den tyfus – eller var det engelska sjukan? – som i slutet av första världskriget ryckte bort många av den polskjudiska byns invånare. Då sa rabbinen: ”Vi ska ställa till ett bröllop för att driva bort demonerna!” Det var inte vilket bröllop som helst, berättade min far. Man tog två fattiga föräldralösa ungdomar till begravningsplatsen och satte upp bröllopsbaldakinen bland gravarna. Med sin vemodiga stämma förenade rabbinen de unga tu. Byborna grät av glädje innan min farfars klagande fiol, han förde stråken med vänster hand, ledde de dansande tu ut ur evighetens boning. Om de levde lyckliga i alla sina dagar vet jag inte, men 20 år senare kom tysken till byn.

Jag lägger en sten på graven som en hälsning. Och för att hålla demonerna borta, medan jag vandrar bort bland bokarna. Det är 100 år sedan. Jag går med läkekunniga steg mot utgången, DNA-kunnig och med ett helt liv som läkare bakom mig. Vad tar jag mig till när viruset nalkas även mig? En del sjukdomars demoniska kraft har inte släppt trots att ett uppfinningsrikt sekel förlupit.

Jag tar tag i tvagningsskålen och spolar mina händer som seden manar, innan jag lämnar begravningsplatsen. Utan att vidröra mitt ansikte lyfter jag de rena händerna mot himlen.


 Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.