Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Salomon Schulman

På julen var vi ensamma – släkten hade gått upp i rök

En gigantisk julgranskula bredvid vad som har kallats världens största menora i New York.
Foto: Kathy Willens / TT NYHETSBYRÅN

Årets julfirande blir ensammare och torftigare än det brukar vara.

Salomon Schulman skriver om minnen av att vara jude i juletid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

JULESSÄ. I år blir julen kulen. Ensamma och allena sitter folk med alla sina sms som önskar en fröjdefull jul. Isoleringen har varit en oavbruten långfredag ända sedan mars.

Inte för mig dock. Min barndoms jular var en enda lång förberedelse till coronan. Ända sedan jag på lillejulafton skickades hem från min lekkamrat ”för ni judar firar ju inte jul” fylldes jag av ett julehat.  

Bara min far åt skinka – av hälsoskäl. Han hade haft tuberkulos och blivit ordinerad kosten av doktorn. Vi firade inte chanuka heller som om alla livsljus släckts i deras förbannade läger. Tjocka släkten hade gått upp i rök – vi var ensamma. 

Jag brukade titta ut på en fabriksbyggnad med skorstenar. En gång sa min mor att kusiner som Moyshele, Dvoyrele, Tsvishele och Yentele hade försvunnit upp ur en sådan. Jag förstod inte varför jultomten envisas med att dyka ner i skorstenar.

Vid skymningen gick jag ut. Spejade in genom fönstren och såg alla mina glada kompisar och deras mostrar och onklar sjunga och skratta. Jag glodde in och doften av griljerad skinka kunde inte lämna mig. Inte ens när jag sneddade över det ödsliga Möllevångstorget som annars brukade bebos av langares och suputers skuggor. Denna afton hade skepnaderna tagit julledigt. Mina små judeben knatade över en spöklik stenöken. Lömskt flimrande ljusvekar bakom rutorna följde min golgatavandring.

Hon visste med sig att Gud hade kremerats, men mindes inte om det var i Auschwitz eller Sachsenhausen.

Hemkommen satte jag mig vid köksbordet. Tog fram kortleken och spelade ”royter meylech”, röde kung, med morsan och farsan. Deras jular i Polen hade varit ensartade, berättade de. Jul på jiddisch är nitl. Betyder: ingenting. Det gällde att uthärda intigheten och hålla sig inne. Gick de ut kunde de bli påpucklade av polacker eller utlösa en pogrom. Dystert blandade vi korten, men ännu återstod maran.

Jag fick inte avslöja för någon att jag var jude. Så det gällde att dikta ihop klappar. Inga ishockeyspel eller Meccano för den finten kunde senare genomskådas, utan det blev kavajer och byxor som farsan sytt. Då blev jag helt ointressant i kamratkretsen, vilken berikats med de mest otroliga prylar.

Det skulle dröja upp till tonåren innan jag bröt min isolering. Jag fann katolska kyrkans midnattsmässa. Där stod jag bland kor- och körgossar och inandades rökelse som faktiskt retade mina lustar mer än grannarnas rökta skinkor.

Som nybliven tonåring och genomförd barmitsva var jag vaccinerad mot de kristnas stämningsfulla hymner. Därtill var jag ateist, precis som mor min. Hon tyckte om att slinka in i kyrkor men avstod från synagogans, i hennes ögon, hyckleri. Hon visste med sig att Gud hade kremerats, men mindes inte om det var i Auschwitz eller Sachsenhausen. Ända sedan koltåldern tror jag mer på ögonvittnen än på ”Dagens Eko”.

De ryckte upp fyllbultarna, sjöng ”Internationalen” och höjde sina knutna nävar.

När jag sedan vid tonårens sista hormonspel blev rödare än julen, drog jag i väg till de politiska kadrernas ”alternativa jul”. Den var ämnad för hemlösa och utblottade men jag tyckte mig ha fribiljett i egenskap av politisk röding. Normaliteten representerades av mig och två idealister. De hade lagat julegröt och korv som de bjöd gubbarna på, A-laget, som till dels var MFF:s gamla A-lag. Gästerna krubbade friskt och gormade överförfriskade. När juldagsmorgon glimmade kom de tillbaka och fick sig ett lika delikat mål som de svepte i sig med medhavd dryckjom. 

Vid tolvtiden kom de verkliga Kamraterna instörtande. Kommunister! De hade varit hemma hos mamsen och pappsen och tryckt i sig ris à la malta och Janssons frestelse. Nu var det dags för klasskamp och solidaritet!

De ryckte upp fyllbultarna, sjöng ”Internationalen” och höjde sina knutna nävar. Gubbarna kunde inte stå på bena som de unga klasskämparna utan dråsade omkull.

”Arbetets ära” på Möllevångstorget.
Foto: FRITZ SCHIBLI

Då gick jag ut i juldagens ruggighet och drog förbi Möllevångsskulpturen ”Arbetets ära”, där nakna kroppar bar upp ett granitblock med en relief av kusliga skorstenar. Min tidiga barndomsupplevelse bolmade freudiansk rätlinjighet.

Först några år senare, som ung läkare, tilldelades jag som jude juljouren. Då slapp jag också den tärande ensamheten. På andra kliniker hade också judar fått ta hand om jouren. Vi kom överens om att mötas i matsalen klockan ett. Märkligt nog var människorna friskare vid just det klockslaget. Det var fred på jorden och de anhöriga låtsade inte om åldringarnas stön utan lät sig väl smaka av julbordets överflöd. 

Precis som vi. Vi var tio pers, som sig bör vid en judisk högtid. Alla kastade sig över läckerheterna, medan ett uppdukat grishuvud med ett rött äpple i trynet glodde stint på oss. Vi prisade grisen och lät dess kött smälta i munnen. Ingen gefilte fish här inte, utan nu digererades delikatesser på löpande band. Då den sista tuggan svalts föreslog någon att den judiska bordsbönen skulle sjungas. Nej, vi ville inte häda utan stämde i med ”Staffan var en stalledräng” som en hyllning till vår stallbroder som fötts på denna dag – och med ytterligt välbehag kunde vi bearbeta vår barndoms isolering.


Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

spotify:episode:6xyHAxqn2cSMWS1SYfTWDE

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.