Salomon Schulman
KULTURESSÄ. I dag för 78 år sedan befriades Auschwitz av Röda armén. Samma krigshär som vår Gustav V utmålade som en ”bolsjevikisk pesthärd”, då han 1941 gratulerade Hitler för dennes ”framgångar på östfronten”.
De få överlevande judarna möttes av en viss medkänsla i en chockad omvärld. Mer frånstötande var dock judefientligheten som aldrig övergivit planeten.
1946 hyste exempelvis fortfarande över hälften av USA:s befolkning antisemitiska åsikter. Judar återvändande till sina länder i Östeuropa möttes av pogromer och övergrepp trots att befolkningen med egna ögon beskådat Förintelsens fasor – i den mån de inte själva medverkat till slakten. I de av kriget utarmade länderna vägrade folk att lämna tillbaka hus till de rättmätiga judiska ägarna.
För de många judar som fruktade för sina liv i de forna hemländerna återstod de så kallade DP-lägren (DP betyder ”displaced persons”), belägna i den tyska barbarstaten. Där inkvarterades en kvarts miljon judar tillsammans med balter och ukrainare av vilka ett betydande antal kollaborerat med nazisterna. Det var en ynka rännil som kom med de vita bussarna till Sverige trots historiens hyllning av svensk humanism.
Vad Hitler inte lyckats med tre år tidigare ämnade Stalin fullborda. Så såg det ut.
Stig Dagermans kanoniserade ”Tysk höst” som i förtvivlad fyrtiotalsångest tecknade det bittra tyska ödet visade inte samma inkännande empati för judar, vilka på ett ställe i stället utmålades som ett penninggirigt patrask.
Kriget var inte slut för de överlevande. Sorgen över deras familjers död upptog vardagen. Att därtill fastna i fiendelandet med bödlarna intill sig måste ha känts outhärdligt. Få länder ville ta emot dem. Drömmen om Palestina hade stäckts av britterna vilka kapade de eländiga flyktingskeppen på Medelhavet för att spärra in de forna lägerfångarna i cyniska taggtrådsförsedda läger eller frakta tillbaka dem till Tyskland.
Inte heller segermakten USA var villig att öppna dörrarna för judar. Däremot var jänkarna desto generösare mot balter och ukrainare av vilka många deltagit i Waffen-SS, varit lägervakter och även krigsförbrytare. Dessa pålitliga ariska antikommunister var välkomna over there. De utnyttjades i det kalla krigets kamp mot kommuniststaterna.
Judarna betraktades med misstänksamhet av många amerikaner. För många var de synonyma med bolsjeviker, inte minst för deras dominerande roll i det under den tidsperioden starka amerikanska kommunistpartiet, det största utanför Östblocket.
I den andra segermakten var situationen betydligt mer bedräglig. Stalin tycktes till en början föra en judevänlig politik. Han var en av de första som erkände staten Israel, medan USA hesiterade. Men mot slutet av 1948 inföll den vedervärdiga vändpunkten. Då inleddes Stalins svarta år; en kort tid efter att Auschwitz aska knappt hunnit svalna.
Judiska poeter, litteratörer och författare kastades i fängelser eller sattes i läger. Alla jiddischtidningar, förlagshus och teatrar stängdes ned. Vad Hitler inte lyckats med tre år tidigare ämnade Stalin fullborda. Så såg det ut.
Även de östeuropeiska lydstaterna kom att hemsökas av despotens judehat. I Tjeckoslovakien ställdes den judiska kommunisteliten inför rätta i den så kallade Slanskyprocessen (1952) – anklagade för sionism, kosmopolitism, titoism, med mera. Nio judiska revolutionärer kom att dingla i galgen för att därefter kremeras likt i Auschwitz. Askan spreds längs en isbelagd väg utanför Prag.
Augusti 1952 lät Stalin arkebusera de främsta företrädarna för jiddischkulturen, varav flera poeter. Bara några månader senare lät han arrestera landets mest framstående läkare. Anklagelser om sionism och västkapitalism upprepades; därtill att ”mördarna i vita rockar” hade för avsikt att ta livet av Kremlpotentaterna. Judarna hade redan då packat sina koffertar; beredda på att ”lillefar” ämnade deportera dem till Gulag.
Stalin hann dö dessförinnan. Förföljelserna upphörde inte därmed. Förlagshus, press och teatrar förblev nedstängda och har egentligen förblivit så ända tills kommunismens fall. Men då hade merparten judar lämnat landet.
Hetsjakten förlöpte parallellt i den andra stormakten, USA. Judar i mångfald anklagades för oamerikansk verksamhet, artister och intellektuella tvingades bort från sina arbetsplatser; en del fick också yrkesförbud. Särskilt senator McCarthy bidrog till den judeofoba stämningen.
Stalins fientliga inställning kom starkt att minska de judiska kommunistsympatierna i de bägge supermakterna. Men antisemitismen kan ta sig många uttryck. På amerikanska universitet ser man i dag att denna maligna rasism vinner allt fler tillskyndare, medan den också i Ryssland blommar upp alltsomoftast.
Först när Förintelsegenerationen börjat försvinna har en medvetenhet om massmorden sökt sig bortom de lidandes kretsar. I det sammanhanget glömmer man lätt att här i lilla Sverige var det tack vare Göran Perssons folkbildande initiativ som Förintelsens brännande agenda fördes ut till den bredare befolkningen.
Salomon Schulman är läkare, författare och medarbetare på Expressens kultursida.