Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Salomon Schulman

Äcklade mig att en tysk skulle vara flykting

En tysk division 1941 på väg till östfronten. Männen på bilden har inget med personerna i texten att göra. Foto: TT
Foto: OLLE SPORRONG

Lika mycket som att lära av historiens erfarenheter, lika vaksam bör man vara på de fördomar den alstrat.

Salomon Schulman minns den otroliga historien under hans första insats som nyutexaminerad läkare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Tysken var min allra första patient. Vi satt på mottagningen, som låg ett stenkast från min barndoms gata nära Möllevångstorget.

Nej, tysken svor att han aldrig hade mördat någon jude. Det var det första han sa, och detta väckte naturligtvis min misstänksamhet. Han tillade att han inte bodde i Sverige längre utan var obdachlos, hemlös och på besök från Tyskland för att söka upp sitt upprivande femtiotal.

Jag frågade honom hövligt om han var sjuk. I patientens ögon var jag en fullfjädrad Herr Doktor. Förvandlingen hade dock inte bottnat riktigt i min ryggrad.

Hade han släpat upp min bror Cwy på lastbilen utanför Lodz för vidare befordran till gasen?

– Luftrören låter bra, sa jag med uppbringande av en tilltvingad professionalism.

– Tack Herr Doktor, sa han med ett tyskt explosivt t i tack.

Jag hann inte ducka. Någonting inuti mig gick sönder. Var det verkligen så min läkarkarriär skulle ta sin början? När jag fattat beslutet om mitt kall vägde jag in min politiska radikalism som ett viktigt incitament. Med socialmedicin skulle jag kämpa för samhällets underklass.

ARTIKELSERIE

2020-talet ligger framför oss som ett oskrivet blad. Inför det nya decenniet skriver Expressens kulturskribenter om första gången – berättelser om att ta steget ut i det okända.

Skulle jag verkligen hjälpa denne tysk vars förhistoria jag inte visste ett jota om? Hur många judiska barn hade fallit offer för hans kulor? Hade han släpat upp min bror Cwy på lastbilen utanför Lodz för vidare befordran till gasen?

Vad kunde denne tysk lipa åt? Att han inte fick Schweinenbraten vid Stalingrad?

Fast var inte detta ett samhällets olycksbarn – tysken med den stora kalufsen? Han om någon var ju utstött. Från Sverige hade han flytt och Tyskland erbjöd honom lumpproletariatets soppkök. Han uppfyllde sannerligen de marxistiska kriterier jag ställt upp för att bistå de förtryckta.

– Herr Doktor Schulman, utbrast min patient. Jag spanade i hans ögon efter en Eichmannsk hånfullhet men fann bara två runda pupiller med en vänlig iris.

Tysken började med att urskulda sig för att han var flykting. Påståendet äcklade mig instinktivt. En tysk kunde inte vara flykting. Det var mina föräldrar. De hade suttit i läger. De var brutna krakar som grät nätterna igenom. Vad kunde denne tysk lipa åt? Att han inte fick Schweinenbraten vid Stalingrad?

Kanske var min judiska intuition alltför träffsäker.

 För att föregripa mannens eventuella Katzenjammer om hur illa han blivit behandlad spände jag ögonen i honom och frågade klurigt:

 – Varför flydde ni från Sverige?

Han såg häpen ut. Kanske var min judiska intuition alltför träffsäker, tänkte jag självbelåtet. Och ställde i den konstpaus som uppstod följdfrågan:

 – Hade ni gjort något otillbörligt här i Sverige?

 

Han såg märkbart besvärad ut. Håret föll ned över pannan och grånaden glänste i det kala lysrörsljuset. Sättningen hade bättre passat för en arrestlokal än en klinik.

– Vad gjorde ni under trettiotalet, undrade jag.

Slutligen lyckades han pressa fram att han hade flytt med sina barn från Sverige i slutet av femtiotalet, men att polisen hunnit ifatt dem i Danmark. Han hade satts i fängelse medan barnen sänts till ett fosterhem. 

 – Vad gjorde ni under trettiotalet, undrade jag. I andrummet mellan häpenhet och skräckslagenhet njöt jag den spelat säkre läkarens segersötma.

Trevande påpekade han att han avslutat sin trädgårdsarbetarutbildning, bett sin konservative far dra åt helvete och övertalat sin bäste vän att de skulle köpa en kanot. Sedan bar färden nerför Donau. De upplevde friheten och diskuterade politik. De njöt av musikanters virvlande violiner längs detta romantiska vattendrag. Med bägge händerna som en vaggande paddel, fullbordade han flodfärden inför mig.

Sålunda satt vi, juden och tysken mittemot varandra, och jag fick mig till livs ett annorlunda tyskt öde.

De hade dryftat Gud och Marx varhelst de lagt till. Stjärnbeströdda himlar under nattliga resvägar växlade med solgassande rodd. Ömsom kämpade de som galärslavar när åskskurarna piskade vattnet, ömsom lät de farkosten makligt glida nedströms.

 

Tysken gick sedermera med i kommunistpartiet. Vid Hitlers Machtübernahme tog han sig till Köpenhamn, där han noterade att de flesta trotskister där var judar som revolterat mot Partiet. Han skärpte sin blick och sökte ivrigt fånga min. Det var ännu en bekräftelse på att han uppmärksammat min härkomst.

Sålunda satt vi, juden och tysken mittemot varandra, och jag fick mig till livs ett annorlunda tyskt öde.

 – Jag stannade i Köpenhamn, fortsatte han, innan jag vågade återvända. Därefter låg jag lågt och ägnade mig inte åt politik, fann det meningslöst. Tidigt under kriget tvingades jag till östfronten.

Hur många tyskar hade inte bedyrat sin oskuld?

Han tystnade och tittade uppfordrande på mig, som om han ville se min reaktion. Jag var mållös, överraskad av den historia som förmedlats mig. Vi hade hamnat på östfronten och jag var beredd på att berättelsen skulle ändra karaktär: att han skulle erkänna sina missdåd för Herr Doktor Schulman i ett sista försök att rentvå sitt samvete.

Kanske skulle han berätta vad som hände i en polskjudisk by, där tyskarna slaktande drog fram? Kanske skulle han förmäla att han räddat en jude undan döden?

Historien tog ännu en gång en annan vändning än jag förväntat. År 1943 hade han fått permission från östfronten. Då tog han första bästa tåg till Köpenhamn och lyckades ta sig över Öresund. Han var den förste som deserterat från tyska armén till Sverige.

 

Även om jag blev förvånad, satt jag där avvaktande. Drog mannen från Donau en vals för mig? Hur många tyskar hade inte bedyrat sin oskuld? Sverige hade ju varit en fristad för många av dessa skurkar.

Vid ”judinna” spratt jag till.

 Tysken satt fortfarande spänd. Han tittade ut genom fönstret som om han väntade någon.

 – Efter några år som trädgårdsarbetare träffade jag mitt livs kärlek, en ungersk judinna, anförtrodde han mig. Vid ”judinna” spratt jag till. Herr Doktor Schulman som trodde sig vara skarpsinnig, blev rätt tagen.

De gifte sig, judinnan och tysken, och fick två barn. Rätt snart sprack äktenskapet. Det blev en skilsmässa som drog in de sociala myndigheterna. Paret slogs om vårdnaden tills ingen av dem ansågs trovärdig.

Bakom blixtarna fångade jag fotografens blickar.

Barnen hamnade på en bondgård och fick slita hund. Tysken adresserade Barnavårdsnämnden: ”Hur kan ni låta två barn i vilkas ådror flyter tyskungerskjudiskt varmt blod bosätta sig i det karga, kalla Vollsjölandet?”

Där satt Herr Obdachlos framför mig, uppgiven, som om han just förlorat sin vårdnadstvist. 

Många år senare träffade jag I B Singer. Medan en fotograf tog bilder förde vi ett lågmält samtal på jiddisch om mänsklig misär och mystikens förunderlighet. 

Salomon Schulman och Isaac Bashevis Singer. Foto: Gabriella Schultz

Bakom blixtarna fångade jag fotografens blickar. När Nobelpristagaren glidit i väg nämnde hon att hennes far, som hon aldrig riktigt lärde känna, skulle ha berättat sitt livs historia för mig.

Det var tyskens dotter!

Min patients i alla bemärkelser hemlösa liv hade kunnat räcka till flera Singerberättelser. Han hamnade dock aldrig i någon roman utan i en sjukhusjournal.

Efter faderns död hade dottern läst denna journal som för mig betydde ett första steg mot ett hänförande och i viss mån rebelliskt yrkesliv.

 

Salomon Schulman är författare och barnpsykiater samt medarbetare på Expressens kultursida.