Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Aktivisterna har faktiskt svar på städernas problem

Dan Hallemar.Foto: Expressen / OLLE SPORRONG
Mathias Wåg och Dominika V. Polanska
BB-ockupationen i Sollefteå.Foto: LISA MATTISSON
Malmö, 2008.Foto: CHRISTER WAHLGREN

Är det rimligt att ta över byggnader för att få fram sitt politiska budskap?

Dan Hallemar ser hur utopin om ett samhälle för alla har använts som protestvapen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Det som skiljer husockupationer från andra sociala rörelser är kopplingen mellan den sociala rörelsen och husen. Det tänkta, den politiska formuleringen – viljan, ilskan, frustrationen – öppnar faktiska stängda dörrar i hus som ofta är övergivna.

I detta finns ett meningsskapande för ockupanterna och en tydlighet i relation till omvärlden men samtidigt också en upptäckt av staden, inte sällan en återupptäckt av något förbisett, en sorts utgrävning av det byggda kulturarvets glipor och rum. Ockupanterna pekar på både akuta frågor – orättvisor, önskan om att leva annorlunda, bostadsbrist – och frilägger en plats där de får bli synliga. 

Ekonomhistorikern Ann Ighe, som var en del i den så kallade Husnalle-rörelsen som ockuperade hus i Haga i Göteborg på 1980-talet skriver i ”Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018” om sin blick för en annan stad: ”Vi var nog helt enkelt bra på att fylla upp tomma platser och glipor”.

”Ockuperat!” är både en vittnesskildring och en akademisk undersökning men kanske framför allt en början på en kartläggning av en ockupationernas historia, dess inbördes relationer, ockupanternas drivkrafter och det omgivande samhällets syn på dem. En av redaktörerna, journalisten Mathias Wåg har själv sin bakgrund i olika stadsrörelser och är ansvarig utgivare för tidningen Brand, ett nav i den svenska husockupationsrörelsen. Den andra redaktören Dominika V. Polanska är docent i sociolog vid Institutet för bostads- och urbanforskning.

Linköping, 2000.Foto: LEIF HALLBERG / ÅBY FOTO
Här anas också en återupptäckt av stadens historia.

För att en ockupation ska ske krävs förutom övergivna, bortglömda eller hotade hus också någon sorts brist i staden, sådant som de hus man tar i anspråk kan bli eller symbolisera. Som ett möjligt allaktivitetshus, platser för kultur eller en bostad för de som inte har råd. Husockupanterna är frustrerade, arga men har inte sällan också konstruktiva svar på de frågor som städer och orter lämnar obesvarade.

En av de historiskt sett största ockupationsvågorna i Sverige som började i slutet av 1970-talet men tog fart under 1980-talet handlade till exempel bland annat om billigt boende för ekonomiskt svaga grupper. Det här bara ett decennium efter att miljonprogrammet färdigställts. 1973 stod 20 000 bostäder tomma i Sverige, välfärdsstaten tycktes fullbordad, men fem år senare när det Socialdemokratiska kvinnoförbundet i augusti 1978 håller sin förbundsstämma säger ordföranden Lisa Mattson i ett föredrag med titeln ”Kvarteret Framtiden”: ”Det finns få områden där vi upplever så stora orättvisor i dag som inom boendet. Det är bara att konstatera att vi har kvar klassamhället”, hon talar om ett ”genomsegregerat samhälle”.

Det är mot denna sociala och politiska verklighet som husockupationerna utspelar sig, men här anas också en återupptäckt av stadens historia.

Manifestation i Lund, 2009.Foto: DRAGO PRVULOVIC / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN
Att planera för en osäker framtid, att investera mängder av arbete i en plats man inte har en chans att behålla.

I städernas utkanter finns de relativt nybyggda förstäderna med sin första generation av unga. Samtidigt har städernas centrala delar tömts på boende och delvis rivits under decennier. Stockholms innerstad når sin historiskt sett lägsta befolkningsmängd 1980.

Det är här Klas Östergren sitter i ett rum i en utkyld stor sekelskiftesvåning på Hornsgatan 29 c och skriver ordet luguber i romanen ”Gentlemen”. I en stad som befinner sig i en långvarig baksmälla efter den moderna tillväxten och framtidstron.

Den här kombinationen av modernismens nya stad och den tömda, utkylda, historiska innerstaden tycks verka tillsammans under 1980-talets ockupationer.

Ann Ighe skriver om ockupationerna i Haga i Göteborg på 1980-talet och om den allmänna motståndskulturen men också om en närmast antikvarisk vilja till bevarande, av hus och av kultur. Hon kallar det för en märkligt meningsfull sysselsättning, detta att planera för en osäker framtid, att investera mängder av arbete i en plats man inte har en chans att behålla, ett hus man kommer bli avhyst ifrån. 

Men just det säger något om staden, arbetet och om bostaden och meningen med ett hem. ”Värdet av friheten”, skriver Ighe, ”det meningsfulla i att planera för det omöjliga, att varje dag göra det omöjliga”. Det utopiska är inte en idé, inte en plan uppifrån, utan blir en vardagsrörelse, något man gör.

Där och då, på 1980-talet, var trots allt avståndet mellan vad välfärdsstaten ville och vad ockupanterna önskade mindre. Historikern Johan Pries beskriver hur välfärdsstatens Sverige på 1980-talet i över tjugo år med olika satsningar på samlingslokaler, kulturhus, medborgarhus och fritidsgårdar hade format ”en rumslig quick-fix på minsta tillstymmelse till social oro bland arbetarklassens barn och ungdomar”.

Presskonferens med ockupanter i Malmö, 2008.Foto: JOACHIM WALL
Avståndet mellan det som samhället gör och det som ockupanterna vill har vidgats, motsättningarna skärpts.

När nästa stora ockupationsvåg kommer efter finanskrisen 2008 sker det i helt andra städer än under 1980-talet. Den segregation som man varnade för i slutet av 1970-talet har förstärkts och accepterats som det nya normala, liksom bostadsbristen. Den rumsliga quick-fixen är sedan länge frånvarande. Ockupationerna handlar allt oftare om sådant som försvunnit eller hotas av nedläggning.

Vid ockupationen av det tömda och rivningshotade Förvaltningshuset i Rinkeby i norra Stockholm i november 2007 beskriver en av ockupanterna Mariana att ”det som hänt de senaste åren har bara handlat om att avveckla service, höja hyrorna på lägenheter och lokalerna i centrum”. Man inspirerades av ockupationen av det rivningshotade Aspuddsbadet på andra sidan av staden, ett band knyts mellan två väldigt olika delar av Stockholm.

En av de sista ockupationerna i bokens tidslinje är den av det nedlagda BB:et i Sollefteå. I januari har den pågått i tre år. ”Vi sitter här för att påminna politikerna”, säger en av ockupanterna Anneli Sandberg till Expressen (‪‪30/3 2019). Men politikerna tycks inte vilja bli påminda längre.

Avståndet mellan det som samhället gör och det som ockupanterna vill har vidgats, motsättningarna skärpts.

BB-ockupationen i Sollefteå, 2019.Foto: LISA MATTISSON

Om det finns en lärdom att dra från femtio år av husockupationer är det att frågorna man har ställt nästan alltid har varit rimliga, husen man hittat nästan alltid bortglömda, viljan nästan alltid att bygga upp något. Ockupationen är utopisk impuls, som blir konkret och tar en plats i besittning för att understryka att den största ojämlikheten i en stad, i ett samhälle, är fördelningen av de befintliga rummen.

Bakom inslagna dörrar fylls rummen upp i en tillfällig omfördelning. Denna rörelse kan vara värd att förstå för en stad som vågar möta sina egna tillkortakommanden.

SAKPROSA

DOMINIKA V. POLANSKA, MATHIAS WÅG (red.)

Ockuperat! Svenska husockupationer 1968-2018

Verbal förlag, 403 s.

Dan Hallemar är författare och kritiker på Expressen Kultur. Han leder också podcasten Staden.