Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Såg men rörde inte

Jimmie Åkesson firar valresultatet på Sverigedemokraternas vaka.
Foto: Stefan Forsell
Per Olov Enquist om Sverigedemokraterna och mediedramaturgin.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Jag går min morgonpromenad med hunden och betraktar landskapet och får intrycket av att det är samma land som i går. Ändå har jag genomlidit nattens valvaka. Den handlade helt och hållet om ett parti som heter Sverigedemokraterna, och var andfådd. Flåsande av moralisk upprördhet fastslogs det att Sverige nu är ett lika ondsint land som de andra, söderut, de som har rasister.
Jag läser ju tidningar, och är bildad, och följer med. Har till och med läst Anna-Lena Lodenius utmärkta bok om hur man i sak bemöter SD. Eftersom så stor del av också valkampanjen handlat om hur vi ska förhindra vår Sverigebild att bli lika smutsig som de andra ländernas, de söderut, och om att vi i varje fall aldrig bör tala med SD, försöker jag dock erinra mig vad erfarenheten är från alla de kommuner där SD varit aktiva.

I sak beklämmande. Men inte på hög nivå. Inte något om upplysningen hotad och Immanuel Kant. Sammanfattningsvis, visar det sig, är det så att sverigedemokrater ute i verkligheten är dumma, men framför allt lata. Kommer inte till möten. Läser inte PM. Tröttnar på denna jobbiga demokrati. Inga spännande frågor om invandring, bara om var parkeringsplatsen ska ligga. I de flesta kommuner finns inte ens invandrare att förfölja. Bara dagisproblem.
 
Nå, äntligen står i natt då prästen i predikstolen och Jimmie i riksdagen och det sägs att vi lever i ett annat land. Föga förvånande har han sopat ihop nästan sex procent, inte svårt att gissa när man sett otaliga reportage om den hjälplöst gapande munnen på gymnasisten Jimmie nedtystad av vuvuzelor och basebollträn.
Det är klart att folk blir förbannade. Han må vara ett svin, men det ska vi ta ställning till när vi får höra vad han säger. Otaliga ”inte ta i med tång”– försäkringar. Till slut börjar folket fundera vad det nu är tången inte ska få ta i.
Jag har genomlevt två decennier i Danmark med Fremskridtspartiets utveckling, från den groteskt humoristiske rasisten Glistrups uppgång och fall, en politiskt ofarlig clown, till den iskalla och skickliga Pia Kjærsgaard som inte är en clown men livsfarlig och Jimmies förebild, fast dit kommer han aldrig.

Vart är vi då på väg? Till Mogens Glistrup eller Pia Kjærsgaard? Glistrup gapade och Kjærsgaard arbetade i tysthet inom det politiska etablissemanget. Den tystnaden får vi aldrig acceptera. Men det är en annan tystnad som är farlig. Medierna hos oss har valt vägen att säga NEJ!, men inte mer. Det är ett nej som skapar nyfikenhet, men inte iskallt klart ljus.
 
Jag är modstulen. Medierna intalar mig att vara modstulen. Det är den riktiga ståndpunkten. Förtvivlan. Vårt land har förändrats. Vi är som de andra, söderut. Vi måste nu tala, tänka, förtvivlas med anledning av Sverigedemokraterna.
Rena gökungen i det politiska redet. Knuffar ut allting.
Jag betraktar på något sätt en film med Edvard Persson: ”Allt ljus på mig!”, fast stumfilm utan text. Allt ljus på Sverigedemokraterna, fast ändå inte, får ej beröras med tång. ”Kamp för Upplysning, vilja att lyssna till fienden för att kunna bemöta honom, mot Sverigedemokraternas intolerans”.
Paradoxen är i dag tyvärr föreningen av upplysningsideal och vuvuzela. Medias dramaturgi, som styrt denna valkampanj, har inte bara mosat Mona. Den dramaturgin var en historisk skam. Men media har samtidigt definierat SD som det onda, men också fastslagit att vi inte behöver bemöta denna ondska, tala om vad sakfrågorna gäller. Ett stort enhetligt NEJ! Till vad?
Valnatten gestaltades detta upplysningsdilemma lysande med den scen när Lars Ohly kommer i limousin, ska in, får veta att han ska dela sminkrum med denne Jimmie. Han stelnar till. Nu, tänker jag naivt men förhoppningsfullt, kommer han att rusa in i sminket och med Immanuel Kant i handen fråga ”Och vad tänker du göra med ungdomsarbetslösheten!”
Men han är ju infångad av dramaturgin. Han vet ju vad som händer. Allt ljus på Jimmie, rubriker att Ohly talar med segraren. Ohly hjälplös, infångad i dramaturgin. Han vänder, och går. Här går gränsen. Inte samma sminkdosa.