Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så sprider västmedier Kinas propaganda

Jojje Olsson.
Xi JInping.Foto: Anthony Anex / AP TT NYHETSBYRÅN
Gui Minhai, svensk förläggare, sitter frihetsberövad i Kina.

 Idag är det 500 dagar sedan den svenske förläggaren Gui Minhai kidnappades och frihetsberövades av den kinesiska diktaturen.

Jojje Olsson beskriver ett Kina som samtidigt satsar miljarder på att köpa sig en positiv bild i västerländska medier som Svenska Dagbladet.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Gui Minhai

Förläggaren Gui Minhai, som endast har svenskt medborgarskap, rövades bort från sin semesterbostad i Thailand av kinesiska säkerhetsagenter för 500 dagar sedan. Han anklagas för boksmuggling. Gui Minhai är delägare i Causeway bay bookstore i Hongkong, som säljer böcker som är politiskt känsliga eller förbjudna i Kina. Fyra av hans kolleger fördes också bort, men det är bara Gui Minhai som fortfarande sitter frihetsberövad.

I somras köpte Kina en helsida i Svenska Dagbladet för att legitimera sina territoriella krav i Sydkinesiska havet. Och under första veckan i januari fick danska Berlingske, en av världens äldsta tidningar, betalt av den kinesiska ambassaden i Danmark för att publicera en tolv sidor lång bilaga om Kina.

I bilagan beskrivs Kina som en ansvarsfull och fredlig aktör på den globala politiska arenan. Det framhölls även att folket i Tibet aldrig haft det bättre än nu, tack vare kinesiska myndigheters respekt för lokal kultur och religionsfrihet. Ren och skär propaganda, alltså.

 

LÄS MER: Jojje Olsson nekas visum i Kina på grund av sin journalistik

"China Watch"

I en tid då många medier upplever ekonomiska utmaningar blir det allt enklare för Kina att köpa utrymme i västerländska publikationer. Sedan några år tillbaka publiceras den månatliga bilagan ”China Watch” tillsammans med tidningar som Washington Post i USA, brittiska The Telegraph och Le Figaro i Frankrike. Bilagan finansieras av kinesiska myndigheter och redigeras av statliga tidningen China Daily.

Bland artiklar om idrott och kultur smygs politiska budskap in. Då den första australiensiska upplagan av "China Watch" kom i somras så avfärdade bilagan Filippinernas ståndpunkt i Sydkinesiska havet, samt "informerade" om vad Australien hade att tjäna på ett frihandelsavtal med Kina. De åtta sidorna publicerades av Sydney Morning Herald, Australian Financial Review och The Age. Liksom ovan nämnda publikationer får de även betalt för att inkorporera "China Watch" på sina respektive hemsidor.

 

LÄS MER: Så hjälper Facebook den kinesiska diktaturen

China Daily

Redan 2009 offentliggjorde Kina en budget på drygt 60 miljarder kronor för att öka den globala medienärvaron. Förutom att köpa sidor i utländska tidningar så expanderar man även sina statliga medier utomlands. Redan nämnda China Daily har särskilda upplagor för Afrika, Asien och USA. Tidningen har 70 reportrar i utlandet, och China Daily European Weekly går att prenumerera på i 23 olika europeiska länder inklusive Sverige.

Ännu mer resurser har plöjts in i den statliga nyhetsbyrån Xinhua; 400 av dess över 3 000 anställda återfinns vid någon av byråns 170 utrikeskontor. Xinhua publicerar nyheter på åtta olika språk, och har långt över 100 000 betalande prenumeranter i form av utländska mediehus och organisationer.

Kinas statliga medier har inga vinstkrav, utan fungerar främst som ett verktyg för myndigheterna att sprida sitt budskap. Xinhua kan därför konkurrera ut västerländska byråer som Reuters eller AP med lägre priser, och har även råd att hyra en stor videoskärm vid Times Square i hjärtat av New York. Då Haagtribunalen i somras ogiltigförklarade Kinas anspråk i Sydkinesiska havet, spelade Xinhua upp en propagandavideo på Times Square för att legitimera sina krav – 120 gånger om dagen i två veckor!

 

LÄS MER: "Jag blev smutskastad av kinesiska nättroll"

China Central Television Network

Statliga China Central Television Network (CCTV) - där svenskarna Gui Minhai och Peter Dahlin i fjol paraderades för att "erkänna" påhittade brott – började redan år 2000 sända dygnet runt på engelska. För ett par år sedan investerades i toppmoderna produktionsanläggningar i såväl Washington som Kenyas huvudstad Nairobi, och i dag sänder CCTV på sex olika språk.

Under nyårshelgen etablerades vidare en helt ny kinesisk medieorganisation vid namn China Global Television Network (CGTN). I ett gratulationsbrev uppmanade president Xi Jinping CGTN att ”berätta historier om Kina på ett bra vis” till omvärlden, och framställa Kina som ”en upprätthållare av den internationella ordningen”.

CGTN ska ta över CCTV:s verksamhet i utlandet och integreras med sociala medier och andra digitala plattformar i ett uttalat syfte att ”omprofilera Kina”. Det är förvisso sant att nästan alla länder bedriver någon form av marknadsföring utomlands. Men Kinas metoder och omfattning saknar motstycke. Enligt David Shambaugh, professor vid George Washington University, spenderar Kinas myndigheter varje år cirka 90 miljarder kronor på att förbättra landets ”soft power”, alltså det kulturella inflytandet i omvärlden.

Shambaugh jämför detta med de cirka sex miljarder kronor som USA årligen spenderar på utgiftsposten ”allmän diplomati”. I USA finns heller inga statliga medier att tala om. Det största medieföretaget som finansieras av myndigheterna är Voice of America, med en budget på mindre än två miljarder kronor om året.

De 60 miljarder som Kina satsade 2009 kan även jämföras med de drygt 2,5 miljarder kronor som brittiska regeringen nyligen gav BBC för att expandera verksamheten de kommande fem åren. Vidare skulle ingen brittisk premiärminister våga beordra BBC att "berätta bra historier” om Storbritannien för omvärlden; tvärtom används anslagen ofta för att utreda politikernas missgärningar.

 

LÄS MER: Var finns stödet för fängslade Gui Minhai?

Xi Jinping värre än Trump

Med detta sagt så finns det givetvis även många västerländska medier med egna agendor. Men det är bara i Kina som statliga medier får flera miljarder om året för att utföra ett uttalat politiskt uppdrag.

För ett drygt år sedan besökte Xi Jinping personligen huvudkontoren för Xinhua, CCTV och partitidningen Folkets Dagblad. Vid en avslutande konferens kungjorde presidenten: "Alla medier som drivs av partiet måste jobba med att tala för partiets vilja och förslag, samt skydda partiets auktoritet och enighet”.

Detta är "fake news" på riktigt. Allt som Donald Trump beskylls för och lite till är redan officiell mediepolicy i Kina.

Till och med den allmänna opinionen är fejkad; en undersökning i februari med metadata från 50 miljoner kommentarer på kinesiska nyhetssajter visade att en sjättedel av dessa är fabricerade av myndigheterna.

Fängslar journalister

Vidare fängslar Kina cirka 40 journalister, och har under Xi Jinpings tid vid makten halkat ner till plats 176 av 180 på Reportrar utan gränsers index över global pressfrihet. Iran, Somalia och Sudan har i dag friare medier än Kina.

Tänk på allt detta och kolla källorna noggrant vad gäller nyheter om Kina, även i publikationer som Svenska Dagbladet och Washington Post. De kan nämligen ha skrivits och finansierats av Kinas regim.

 

Av Jojje Olsson

kulturen@expressen.se 

Jojje Olsson är svensk journalist och författare bosatt i Taiwan. Förra året svartlistades han som journalist i Kina, där han tidigare verkade.